Alla bara dör, skall det alltid vara så här?!
I augusti dog min chef i en bilolycka. Året innan dess en kollega i en felbehandling efter ett mycket sent gånget missfall. Innan dess, en medlem av min familj. I julas dog en kille i serviceteamet, förmodligen av AIDS fastän alla sade att han var sjuk i TBC (så mycket mindre skamligt). Och i morse hittades en av verkstadscheferna livlös, hängandes över ratten i sin bil inne på företagsparkeringen. De kunde konstatera att han förmodligen hade fått en hjärtattack.
"Vi föds och vi dör" sade Lovis i Ronja Rövardotter och det är ett av mina starkaste barndomsminnen. Det var innan man faktiskt förstod vad det innebar. Att det alltid kommer att vara någon som dör, ständigt och jämt.
Många av mina kollegor är djupt religiösa och tackar Gud/Allah/Krishna för allt de har i sitt liv, sin familj, sin hälsa, sin bil och framför allt, att ingen dör. Sedan jag kom hit har jag aldrig hört så mycket om döden som någonsin tidigare i mitt liv. Folk dör i bilolyckor, diabetes, aids, att det inte finns läkemedel på sjukhusen när de väl kommer fram...men hittills, väldigt sällan av just ålder. Så jag förstår mer och mer varför folk tackar Gud så innerligt, för varje dag som fortsätter, var varje dag det finns mat, man inte blir överkörd eller man fortfarande är frisk.
Att bo i Afrika kommer på lång sikt att göra mig till en mer troende människa. Sedan exakt vad jag kommer att tro på, det vet jag inte ännu, det får tiden utvisa.
Jag tror i alla fall att jag skall börja gräva bland böckerna jag har som handlar om just döden. jag tror att det är dags för det.
Ursh, jag AVSKYR döden. De brukar alltid komma i intervaller också... Fyy!
//Anna
Det var ett mycket tänkvärt inlägg. Jag tror att man har ett mycket bättre förhållningssätt till döden i Afrika än här. Jag tror också att man får lära sig mycket tidigt att umgås med den. I Sverige skyddas vi alltför mycket (tycker jag). Döden är en del av livet och den kan slå hårt och obarmhärtigt ibland. Det är därför viktigt att bekanta sig med den. Allt är förgängligt.....
Vilket gripande inlägg, Emma. När döden är så närvarande, så lär man sig att uppskatta livet mer. Om man väljer att vända dödens närvaro till något positivt, vill säga. Och det måste man väl göra om ska orka leva med döden så närvarande.
Sorgligt med så många tragiska dödsfall i din närhet. I morgon ska jag på begravning efter en kär släkting, han var sjuk och över 90, men det är ändå både sorgligt och vemodigt.Hälsningar i Afrikavärmen från ett friskt kyligt Sverige.
Vilken verklighet du lever i, med döden så närvarande och påtaglig - så annorlunda men samtidigt så naturligt. Jag håller med de andra som kommenterat om att det du skriver är både tänkvärt och starkt.
Men vännen... Ja, det är stor skillnad på att leva och att leva... Tänker på dig <3
Anna; Ja, det ar bade bland det varsta och mest naturliga som finns... tyvarr.
Ingrid: Tack sa mycket! Och du har helt ratt, allt ar forgangligt!
Anna-Maria: Jo, precis, man maste vanja sig. Manga har har sa manga omkring sig som har dott pa olika satt att de helt enkelt maste finna ett satt att leva med det, annars gar amn ju under.
EvaB: Ja, det ar alltid sorgligt, hur man an slutar sina dagar.
Hermia: Tack! Jo, det ar ratt annorlunda pa manga satt, men ocksa bra att lara sig se skillnaderna, jag behover dem.
Amelie: Ja verkligen! Kram!
