Emmas Bokhylla

Nya Gazet har haft premiär och där har jag två artiklar med;

 

"I'm on Safari! Att besöka Selous Game Reserve i Tanzania!"

 

och

"Älskar verkligen alla Bridget Jones och Shoppaholic-Becky...?"

 

 

Läs och njut!

 

 

 

Nu har jag, efter efterfrågan, publicerat nya ledtrådar till Brevet till Andy McGee, är det möjligtvis någon som känner igen honom ännu?

 

Annars filar jag på ett nytt brev, kommer senare i veckan!

 

Uppdatering: Elisabeth från Books on my mind svarade HELT RÄTT - karaktären kommer från 'Eldfödd' ('Firestarter') av Stephen King!

 

 

 

Saker man bör komma ihåg när man har katt;

 

- Att om katten hamnar i slagsmål så kan den inte skilja på vän eller fiende, speciellt inte om den ar fastbunden. Speciellt inte om man kommer bakifrån.

- Om man försöker hala in katten när den är arg så är det bra att hålla fötterna i styr, speciellt om man är barfota.

- Planerar man att bli biten så är det bra att minnas när man tog sin senaste stelkrampsspruta.

 

...samt att det alltid är värt att ta en sväng och fixa en ny spruta, bara för att vara på den säkra sidan.

Bra om ni fellow kattägare noterar det här, okej?

 

...hander det i Sverige att man blir nedsmutsad av fladdermusbajs nar man ar ute och gar? Det hande i vintras och jag har berattat om det har pa bloggen tidigare, da tyckte jag ar det var attans synd om mig. Ett tag sa vagrade jag att promenera efter solnedgangen med tanke pa fladdermossen (det sved nagot oerhort i den svettiga, nedskitna armen kan jag meddela), men det lade sig ganska snabbt och sedan var vi ute igen om kvallskvistarna och pilade runt.

 

Haromdagen nar vi var ute och gick (vid Morogoro Road) sa stack det plotsligt till i armen, insidan av overarmen, utav bara katten, precis som en sprutnal och det slutade inte pa ett bra tag. Nar jag kom hem sa var det ett litet hal for ett stick, en svullnad samt alldeles rodmosigt omkring det. Eftersom jag tidigare har varit varddjur for parasiter som lagger agg i kroppen och annat skit sa forberedde jag mig pa det varsta. Att jag aterigen skulle behova pressa var, ga pa avmaskning (dos: medelstor katt, tack!) och smorja in med en massa salvor etc. MEN, tack och lov har inga konstigheter annu visat sig och jag ar saa glad for det!

 

Tacksam for det lilla i dag!

 

Har du någon bok som har bokstavligen skrämt skiten ur dig? Som fått dig att sova med lampan tänd, eller låtit dig ligga med hjärtat fladdrande som en liten fågel i bröstkorgen innan du mójligtvis, flera timmar senare, kan somna?

 

För mig handlar det mycket om vilken miljö jag är i. Sitter jag i mitt vardagsrum i Dar es Salaam och vi har el och allt är frid och fröjd så är det inte mycket som kan skrämma mig. Ligger jag i min säng, hemma hos mina föräldrar ute i Byn, där träden knäpper utanför huset, det är så mörkt att  jag inte kan se handen framför mig och det är något som bökar under huset eller snörvlar runt kunten, jaaa...då är det inte lika svårt att hetsa upp mig.

 

Min All-Time Klassiker när det gäller att bli rädd, räddare, räddast, alla kategorier, är "Staden som försvann" ("Salem's Lot") av Stephen King. Båda gångerna jag har läst den. Silverkors, nattlampa, nästan vitlök under huvudkudden. Första gången är väl förståeligt, jag var väl 14 tror jag. Men andra gången, i vuxen ålder...? Skall läsa den igen, mest för att se om den kan fånga mig på samma sätt. Jag skall bara leta fram silverkorset innan, så jag är väl förberedd.

 

Vilken eller vilka böcker skrämmer skiten ur dig? Vad får dig att sova med nattlampa...?

 

 

 

 

I know you have been on the run for quite a while together with Charlie and I understand that you are extremely tired. I know the headache is really, really bad right now, for the last push (with the Taxi driver to the airport) took you out completely and that you just escape a too short margin, but I really, really want to say this to you;

 

When the hippie gave you and Charlie a ride, saying that he was on the way to California, WHY DIDN’T YOU GO ALL THE WAY WITH HIM?! WHY (oh, whyyyy?) did you stop only two steps away from Albany? It’s no rocket science to understand that they would FIND YOU THERE. And look what happened to the Manders’ place, that would never have happened if you just had slept in the car of the hippie and smoothly just left the area!

 

Please explain why?

Or, sorry, now you are dead. Please ask Charlie to explain.

 

/Emma

 

Ok, är det någon som vet vilken bok karaktären som jag skriver brev till kommer ifrån?

 

 

 

 

 

 

Jag har en ny kategori på bloggen "Brev till en karaktär" och är precis så enkel som det låter; jag skriver brev till en karaktär i en bok. Någon som har gjort mig arg, ledsen, glad eller bara stört livet ur mig på. Som kanske har gjort saker som får mig att vilja hoppa in i boken och ge personen i fråga en rejäl smäll, för till och med jag, som oskyldig läsare, vet att från och med nu, så kommer allt att gå käpprätt åt helvete. Det är nog det troligaste, att de har lyckats göra mig förbannad och jag måste rasa av mig någonstans. Lite som att skriva en arg insändare i lokaltidningen, skulle man kanske kunna säga.

 

Men, jag tänker inte säga från vilken bok karaktären kommer ifrån, så det finns en möjlighet för läsare att gissa sig till varifrån den kommer. Om ni är intresserade. Är ni?

 

 

Jag fick väldigt roligt och trevligt respons från glada läsare på min fråga om vad de gärna vill läsa mera om här på bloggen och de flesta ville höra mer om livet i Tanzania! Mycket roligt och jag skall försöka hitta intressanta vinklingar att dela med mig av!

 

Det första jag kom att tänka på är just det här med döden. Det har jag tagit upp i omgångar då det faktiskt döden i sig är oerhört närvarande här i landet. Det sker olyckor, folk drabbas av sjukdomar, folk blir inte informerade om hur de skall sköta sina sjukdomar, folk blir felbehandlade på sjukhusen, det finns inte  ordentligt med mediciner alternativt folk har inte råd att gå till sjukhuset när de först blir sjuka utan väntar av ekonomiska skäl tills det är absolut nödvändigt och då ofta försent. Människor dör överväldigande ofta. Jag har aldrig varit med om att så många människor behöver gå på begravning så ofta.

 

Visst, en del av dem som dör är gamla och har kanske varit sjuka en längre tid, men ofta är de inte alls i en ålder som man vanligtvis dör vid - i Sverige. Här är livet för många kort och hårt och det känns rätt ofta förjävligt, om man skall tala klarspråk och det tycker jag att vi skall göra.

 

Stor del av de sjukdomar som jag träffat på här går det att skydda sig emot om man bara har kunskapen om hur. Alla är inte dödliga, men många är det, och alla orsakar problem för dem som får dem. Diabetes (nu menar jag sådan framkallad av matvanor och motion, det är ytterst vanligt i städerna här), AIDS (nej, alla vet inte att man inte kan skydda sig med en dusch efteråt, (Tack för den Jacob Zuma!)), olika hudsjukdomar (en väns dotter fick det på sin internatskola) etc. Och folk blir sjuka. Så jäkla sjuka, såklart. Vissa saker talar man inte om, som AIDS till exempel, medans andra är det helt okej att tala högt om.

 

Mycket tid går alltså åt till att besöka sjuklingar, sjuklingar av alla de slag. De som skall dö (och som också gör det inom kort) och de som lyckligtvis har fått behandling i tid. Det är fruktansvärt. Och det händer hela tiden. Överallt.

 

 

Jag läste nyligen klart Stefan Tegenfalks triologi om Walter Gröhn och Jonna de Brugge vid Stockholmspolisen och sörjde lite över att den nu var slut - trots att Walter egentligen uppfyller alla klyshor inom den fiktiva polisvärlden så gillar jag verkligen honom och tyckte onekligen att det var rätt trist att han nu försvann. Det var fart och fläkt i böckerna, jag är ju rätt förtjust i blod och konspirationsteorier, så mig föll det på läppen.

 

Därför blev jag glad över att höra att Tegenfalk planerar mer Walter-litteratur! Hösten 2012 kommer nämligen den första boken av flera kommande fristående böcker om Walter! Mums! Hoppas att Jonna också finns med, jag gillar henne. Hon påminner mig lite om en tidig Carl Hamilton, fast lite valpigare (på ett bra sätt, dock)

Det bara regnar ner paket! Jag blir ju alldeles till mig!

 

Nya tidningen Skriva och Midvintermörkar av Lars Wilderäng!

Samt en massa godis, yummy!

Snabb rapport:

Pollysarna var lite krossade, men efter en sväng i kylen så smakade de precis som vanligt!

Winegums överlever allt!

Skriva verkar onekligen intressant, efter en snabb titt!

Midvintermörker likaså, dessutom framkallade den lite avundsjuka från Sambon, jag lovade att han får läsa den efter mig.

 

 

...var ajg med om en underbar boköverraskning!

Dock har jag varken bildbevis eller tid att skriva ned berättelsen, så det får vänta tills i morgon. Det här är alltså bara en teaser, om nu någon undrade.

 

 

Jag är en oerhört nostalgisk människa, som tycker om att gräva runt i mitt minne, dra fram gamla favoriter och ruska liv i dem. Eftersom jag gör det här relativt regelbunded så håller jag dem vid liv och de förblir i mitt minne istället för att förpassas till en diffus barndom som sakta smälter bort i bakhuvudet. Just nu var det ett tag sedan jag gjorde det sist (av naturliga skäl, de flesta av mina böcker och serier ligger nedstoppade i lådor i min friggebod hemma hos mina föräldrar) och minnet har åter igen börjat bli diffust.

 

Som tur var så hittade jag Seriewikin som just nu hjälper mig att återförenas med gamla favoriter! Och en av dem är Bane Kerac's Superhjälte Cat Claw, alias Carol Connor, the One and Only. Tacky? Ja! Nätstrumpor? Ja! Älskar jag henne utan förebehåll? Ja! Tänker jag, när tillfälle ges, arrangera ett upprop för att få de samlade serierna om henne återutgivna? HELL JA!

 

 

Tyvärr ger Cat Claw alltid den som vill möjligheten att skriva en massa nonsens i stil med "En katta i näststrumpor med klös (höhö)" etc och annan sexistisk skit. Det skiter jag högaktningsfullt i. För den som har läst serien så vet man att CC är rolig, har humor och självinsikt. Hon beter sig precis som andra Superhjältar, med enda skillnaden att hon är kvinna och har jäkligt vassa klor. Som kattfantast med förkärlek för superhjälter så kan det nästan inte bli bättre! Läs mer om CC här!

 

 

 

Jag har fått superfina awards från hela tre underbara bokbloggare!

 

Catherines Bokblogg gav den med motiveringen att jag ger daglig inspiration!

 

Beas Bokhylla hade omröstning och då fanns jag med!

 

...och dagarna går motiverade med "vardagsbetraktelser från Tanzania blandat med boktips. Skön blandning med läskande resebilder och härliga texter om läsning. "

 

Så oerhört glad ni har gjort mig, vet ni det?! Ett mycket trevligt ljus i en tillfällig dimma! I alla fall, jag har tidigare givit den här awarden till fem bloggare och svarat på frågorna (du kan hitta dem här!) , men eftersom jag läser att hav av bra bloggar så kan jag utan problem hitta fem till! Dessa fem är följande;

 

Bååth's Böcker - det är träffande och skitkul, filosoferar intressant och roligt, ger en massa bra lästips och har gett ut en egen bok!

 

Nobelprisprojektet - läser Nobelprisvinnare på löpande band och kommenterar intressant och ärligt. Läser även annat, håller en mycket abmitiös statistik över sitt projekt och har mycket humor!

 

Boktagen - läsglädje! Har dock en liten svacka just nu, men vem har inte det ibland? Go, Boktagen, snart är du back on track! Glad, humoristisk och läsvärd!

 

BokNea - varierad, läsvärd och rolig! Älskar, precis som jag, Harry Potter och skriver en hel del om det, men är samtidigt oerhört varierd. Me like!

 

Läsdagboken 2011 -  Reser, fotar och kommenterar mycket av det som händer i både Sverige och resten av Europa. Är så språkbegåvad att jag blir lite grön av avund och hittar alltid roliga anekdoter och kulturfenomen att filosofera om. Läs!

 

 

 

 

 

Lite vardagsfilosoferande så här på fredagsmorgonen.

 

I dag är det 11/11-11. Intressant. Vet ni om det finns någon domedagsteori som säger att jorden skall gå under i dag? Om jag inte missminner mig så fanns det massor inför 6/6 -06 och 7/7-07. Det begicks även en hel del självmord vid de här datumen. Här i TZ är det i alla fall tyst, hur ser det ut i resten av världen?

 

I dag vräker regnet ner, mycket härligt, måste jag säga. Snart kommer väl någon på idén att börja bygga en ark... Men, det får gärna regna ännu mer, ju mer desto bättre. Mer regn = bättre skördar = bättre liv. Även ekvationen mer regn = mer vatten i dammarna = mer el = mindre strömavbrott = mindre produktionstapp = bättre liv är populär.

 

I morgon har jag tagit ledigt från jobbet och åker med min Lions Club till Ngerengere utanför Morogoro för att i två dagar arbeta på ett Free Eye and Diabetes Camp för lokalbefolkningen. Ergo, det kommer inte att hända så mycket på bloggen i helgen. Trots mitt lovtal till regnet så hoppas jag att vägen ut till byn inte har regnat bort...

 

I dag är det första stora regnet sedan ombyggnationen av vägen utanför kontoret är klart. Det är den största huvudleden i staden och vid häftiga regn blir den alltid kraftigt översvämmad och trafiken kan stå stilla i timmar. Nu har de alltså byggt om den för att undvika översvämmningarna, vilket är bra. Frågan är bara, kommer deras dräneringssystem att hålla måttet? Eller kommer allt vattnet att hanmna hos dem som har sina kontor vid vägen? I klarspråk; kommer vi att bli översvämmade...?

 

 

Lite intressant så här på morgonkvisten.

Vad händer hos er i dag?

 

 

Ja, i går påbörjade jag "Blinda Solrosor" av Alberto Méndez. Jag funderar lite på varför. Inte för att den är dålig, den verkar till och med riktigt bra.

 

Jag läser ju redan "Underdog" av Torbjörn Flygt (som jag faktiskt köpte när han vann Augustpriset, men som sedan aldrig blev läst och nu när jag fick ett ex av en bekant som rensade ut sin bokhylla...ja, det är väl ödet?), "The River Below" av François Cheng och har "Divine Providence" av S. Ndunguru.

 

Men just nu är jag på ett jag-vet-inte-vad-humör och vill sluka ALLT i min väg. Förhoppningsvis läser jag ut något snart också. Men det är i alla fall inga problem att hålla allt i huvudet, det är alltid något.

 

 

...har julpyntet kommit fram i affärerna. Dock är julgranar inte så vanliga här nere, av naturliga skäl, men det är nog något som handlarna gärna vill ändra på. Men man kan ju faktiskt ha dekorationerna på andra ställen än i granen! Bilden är från sydafrikanska Shoprite.

 

 

Just nu läser jag flera böcker samtidigt, och en av dem är "The River Below" av François Cheng.

Den är oerhört vacker, lite långsam och det går, till slut, rätt dåligt för huvudpersonen. Men det är så VACKERT! Nästan så att det gör lite ont i mig.

Dock har jag inte helt vaknat ur min lässvacka ännu, så det går lite långsamt just nu, tyvärr, men ändå tror jag att det kommer att fortsätta vara fantastiskt!

 

 

På min kafferast på förmiddagen slängde jag ihop en lista med julklappar till mina nära och kära.

Behöver ni gissa vad den mest förekommande presenten var för något?

 

Näe, jag trodde väl inte det....

 

 

Tack för alla fina gratulationer, det värmde verkligen!Det blev en kanonfin dag och jag hade mycket trevligt! I present fick jag bland annat en bok som jag fick välja själv, och efter lite funderingar och lite traskande runt i A Novel Idea-butiken på Slipway så bestämde jag mig. Funderade länge på The Savage Detectives av Roberto Bolano, som alla talar om att det skall vara så himla bra, men egentligen, är det alltid så himla kul att läsa av alla andra gillar? Den får jag ta tag i en annan dag.


Istället valde jag "The blue notebook" av James V. Levine. Den har jag i dag både påbörjat och avslutat, samt gråtit en skvätt över. Det är berättelsen om indiska Batuk, eller rättare sagt, hennes dagboksanteckningar, som berättar om hennes uppväxt i en fattig by utanför Mumbai, hur hon som nioåring ovetandes förs i till staden av sin far som säljer henne som sexslav, hur hon i omgångar blir våldtagen, misshandlad och förnedrad. Jag visste efter bara några sidor att det här var en bok som inte skulle sluta bra, skall man vara krass så går det faktiskt käpprätt åt helvete för de flesta barnprostituerade, förr eller senare, av förklarliga skäl.



Mitt i allt det här så kan jag inte låta bli att tänka på en av texterna i " I die, but the memory lives on" med Henning Mankell som redaktör som jag läste tidigare i år. Jag minns inte just nu vem som skrev texten jag tänker på, men den handlade om hur AIDS spreds över världen och hur WHO hade olika handlingsplaner för olika delar av världen för att informera och förhindra spridningen. Personen som skrev texten hade varit involverad i den här processen och beskrev hur de hade mötts av kalla handen från det Indiska Hälsoministeriet med förklaringen att "indiska män minsann inte gick till prostituerade lika ofta som de lösaktiga europeiska män". Det här var i början på 90-talet och tio år senare kunde det konstateras att AIDS katastrofen i landet var ett faktum.



"The Blue Notebook" kan jag verkligen rekomendera, den är oerhört gripande, det svider och gör ont i kroppen och i hjärtat av den och tyvärr är det nog en oerhört realistisk berättelse. Jag skulle ha föredragit om det inte var så,men sanningen är nog precis som så, om inte värre.



Det var var ett tag sedan en bok fick mig att gråta, men den här gjorde det. Bitvis för att livet kan vara så fruktansvärt orättvist. Och jag ingavs känslan av "tack gode gud att jag har det livet jag har och att jag förhoppningsvis kommer att kunna att ge ett lika bra till mina barn". Ibland är det bra att komma ihåg att man ska vara tacksam för det lilla. Som vart i världen man är född och hur ens föräldrar väljer att agera. För det gör all den stora skillnaden.

...fyller jag 29 år.

Det känns inget särskilt, förutom att det i dag är exakt ett år kvar av mitt twenty-something-liv. Skitmysko.
Ibland känns det som om det var nästan igår jag satt på V-Dala nation i Uppsala och firade min 19-års dag. Men det är ju tio år sedan. Inte så länge sedan jag satt på en resturang i Laos och firade att jag fyllde 23, men det är faktiskt sex år sedan. Och det är fyra år sedan jag ställde till stort tårtkalas i mitt studentrum i Uppsala när jag fyllde 25, några dagar efter att familjen hade varit i Turkiet och haft ett stort firande där. Undrans vad jag skall hitta på när jag fyller 30?

 

Men, allt roligt har ett slut, så även mitt årtionde som 20-någonting som nu håller på att ta slut, vilket i sig är som det ska. Det är rätt skönt att bli äldre, jag tycker att det känns bra, det enda som stör mig är att tiden går och jag har inte hunnit med mycket av det jag skulle vilja ha gjort, men jag tror nog att det finns tid kvar. Förhoppningsvis ganska mycket. Om inte nu så när jag blir pensionär!

 

Hmm...är det någon som också har blogg.se och som vet hur man gör för att ta bort tecknen (verifikationen) som man måste fylla i för att kunna kommentera?

 

Tacksam för assistans!

 

Något som jag har lärt mig sedan jag kom hit är att det finns oändligt många sätt att stava namn på.

Tro det eller ej, här är några smakprov på hur man kan stava 'Emma' (eller vad jag får för stavningar när jag säger att jag heter Emma);

 

Ema

Emah

Emmah

Emmi

Emi

Emii

Emmy

Emy

Emmaa

 

Jag har sett alla ovanstående versionerna med egna ögon! På ett sätt är det oerhört roligt, att det inte nödvändigtvis behöver stavas på det sättet som alla förutsätter. Möjligheterna vill personliga variationer är oändliga!

 

Har ni sett ytterligare någon variant som jag har missat?

Jag lovade ju att jag skulle rycka upp mig lite i helgen, för att komma tillbaka ny och energisk i den här veckan. Jag gjorde ett bra försök, det började med lunch i lördags på Karambezi Café på Sea Cliff.

 

Paella. Har inte ätit det på en halv evighet och det var underbart!

Så var även utsikten över Indiska Oceanen.

Sedan upptäckte vi att de har investerat i en ny avdelning för efterrätter, och det måste man ju definitivt prova!

Jag provade chokclamousse, yummy!

 

De andra provade cheesecake...

 

...och brownie.

Alla var vi oerhört nöjda och batterier laddades.

 

Sedan ahde vi ingen el på hela söndagen och eftersom både jag och min sambo behövde jobba
så fick det bli café mellan 11.30 - 18. Inte helt fel det heller.

 

 

Fasiken vad virrig och lite under isen jag har varit pa sista tiden. Okej, det har varit bade lassvacka och bloggsvacka och jag har svart att spara exakt vad det beror pa, men jag antar att det gar over med tiden.

 

Dock sa far det har obehagliga konsekvenser - som att jag missar nar jag far trevliga, glada saker av mina medbloggare! INTE ok, Emmsingen, som mina broder skulle ha sagt.

 

Till exempel sa upptackte jag IDAG att jag har fatt en award fran fina Anna pa ...och dagarna gar for over en vecka sedan! TACK Anna!

 

Nu skall jag ta och rycka upp mig lite!

Tredje och sista delen i  Tegenfalks deckartriologi som inleddes med "Vredens tid".

Som jag har väntat!

...för jag sträckläste första boken och sedan tvåan "Nirvanaprojektet" redan i vintras och hade Tegenfalk-feber ett bra tag efteråt.

 

När det väl damp ned i brevlådan så blev jag verkligen inte besviken; jag gottade ner mig i fåtöljen och sträckläste helt enkelt.

 

Och det går med flygande fläng, men allt börjar bara någon dag efter att "Nirvanaprojektet" slutade, med att Walter tar ledigt och åker på semester till Frankrike, utan att meddela någon vart han skall. Han är arg, eller kanske mest besviken, på Jonna som har dragit på sig en internutredning efter sin klumpiga insats i jakten på Tor Hedman, och pratar knappt med henne. Jonna är själv rätt livrädd för vad som skall hända i och med utredningen och det enda som kan ta bort de tankarna, i alla fall lite, är Alexander som på grund av askmolnet sitter kvar i Sverige och inte på ett plan till Sydamerika. Samtidigt har Säpo lagt locket på allt som har att göra med Leo Bragler att göra, men så kan man inte lämna det, eller hur? tänker Jonna. Och eftersom Walter inte är där så kan man bara gå enligt devisen What Would Walter Do? och köra så det ryker. Frågan är bara om det håller... Med Jörgen Blad hack i häl jagar Jonna vidare, i Väntan på Walter.

 

Det är fullt ös och jag blir inte besviken på hur det hela upplöser sig, inte alls (nu är det bäst att passa sig så jag inte försäger mig), personligen är jag rätt förtjust i maffiga upplösningar med explosioner, blåljus, biljakter och blod. Jajjamensan, är du också det så blir inte du heller besviken!

 

Boken är ett Recensionsexemplar från Massolit förlag.

 

 

 

 

Med födelsedagshälsningar från mina föräldrar.
Underbara, underbara föräldrar!

Jag erkänner att jag slet upp det direkt, trots att jag inte fyller år förens senare i veckan!