Emmas Bokhylla

Hej allihopa!

Sedan jag landade i Sverige så har det varit ett underbart rus av god mat, juleljus, familj, vänner och allt annat som hör ett besök här hemma till. Som att huden i ansiktet spricker av den plötsliga köldknäppen, att tiden aldrig räcker till och att jag rusar genom galleriorna i närmaste stora stad för att få tag i allt skit som jag behöver som inte finns nere i TZ.

Jag har inte hunnit läsa en enda bok och jag har inte hunnit ringa i princip någon av mina vänner (jag har inte ens kommit ihåg att ladda mobilen och med jämna mellanrum blivit ståendes med en helt död telefon, när jag äntligen har lite tid att ringa...), tragiskt men sant.

MEN, det här är inte en klagan, jag har det underbart, men lite normala prioriteringar måste in.

Därför får alla Nyårskrönikor, statistik för det gågna året etc vänta tills i början av januari. Inte lika roligt kanske, men så får det helt enkelt bli.


GOTT NYTT ÅR!

...av julklappsböckerna fångade i en lite snapshot. Resten ligger lite här och var, utportionerade i högar som jag egentligen vill dyka ner i och bara läsaläsaläsa.

Det enda jag saknar just nu är min gosiga lilla Katti, hon lever livets glada dagar hos vänner i Tanzania och drar runt i deras stekheta trädgård. Det är mycket egoistiskt av mig att önska henne hit!

...läser jag "Come, Tell Me How You Live - an archaeological memoir" av Agatha Christie Mallowan och " Offerrit" av Johannes Källström.


Bra skit.

Julen är fortfarande fantastisk och jag har fått massor av böcker, så många att jag inte ens har hunnit samla ihop dem och sortara lite, jag är så glad!

Plus en massa god mat, choklad och underbara familjen och vänner!


Är dock rätt insnöad, den här delen av Sverige är överfullt med snö, men snart drar den norröver!


...men nu blir det mer lax. Det finsn inte lax i Tanzania, förutom specialimporterad, så jag passar på att frossa!

 

 

Hilja är i sena 40-års åldern, arbetar i en blomsterhandel och bor ihop med sin tyranniska syster Karla. Deras far var aldrig gift med deras mor och när fadern dör i en hjärtattack så sjunker modern allt djupare ner i en depression som slutar med självmord. Under den jobbiga perioden är det systern Karla som får ta hand om Hilja och hennes bror Kristian, och hon tar ut all sin vrede och frustration på dem med hugg, slag och psykisk misshandel. När modern dör är Karla gammal nog att ta ansvar för Hilja, medans Kristian erbjuds att bo hos en vänlig vän till familjen och får möjlighet att gå i skolan.

Här skiljs syskonen åt deras relation bli i framtiden aldrig riktigt nära. Hiljas enda vän i barndomen är Jenny, en jämnårig flicka. Men när Jennys föräldrar skiljer sig så flyttar hon ifrån området de bor i och de tappar kontakten.

I nutiden är Hilja fast i blomsterhandeln medans Kristian driver egen mäklarfirma och Jenny, numera Jennifer, är en av Sveriges mest firade skådespelare. Hilja försöker att ta kontakt med Jenny, som konsekvent ignorerar henne, vilket gör att hon fokuserar sin ilska och sitt hat mot henne. När Kristian får erbjudandet att sälja Jennys fina villa hänger Hilja på, för att få en glimt av Jennys nya, tjusiga liv. När Hilja blir kvar i huset efter visningen så blir hon vittne till något riktigt obehagligt, något som får allvarliga konsekvenser för henne och hennes liv.

Det här min första bok av Inger Frimansson och det är absolut inte den sista, för den är riktigt, riktigt bra. Historien om nutid och dåtid kommer växelvis, långsamt kopplar hon ihop trådarna för läsaren, och för den som letar finns det förklarande glimtar överallt. Så bra, så finkänsligt i sitt språk och utan tvära kast och blodiga scenarion så väver hon ihop en riktigt otäck historia som får det att isas i magen på mig!

 

Efter en försening på ett dygn till Sverige (ja, man gråter nästan när man står på flygplatsen och inser att man inte kommer att komma med, trots att man bokade sin biljett i god tis etc., tack gode gud att jag inte bokade med British Airways, då har jag suttit kvar i TZ nu, eller ännu värre, på en flygplats med utsikten att få tillbringa julen där...) så landade jag i  måndags, varmt mottagen av min bror och svägerska, och kom i går fram till min familj, lite trött och sliten, men oerhört glad och lycklig.

 

Äntligen JUL!!

 

Och när jag loggade in så hittade jag fantastisk uppmuntran från underbara Anna på och dagarna går...! Både här och här! Tack, ajg känner att jag flyger lite mer när man får sådana trevligheter!

 

Nu skall jag dock återgå till mina pepparkakor som blev både mjuka och sega. Yummy...?

 

 

Rosemary är född och uppvuxen på Tasmanien, söder om Australien, tillsammans med sin mor. Eftersom modern är något av en främmande fågel på ön, så har hon aldrig riktigt blivit accepterad, trots att hon driver något så ovanligt som en hattaffäer, för hon har även hållit alla andra människor på en armslängds avstånd, vilket Rosemary också har gjort. När modern, överhopad av skulder, helt plötsligt dör när Rosemary endast är arton år gammal, så blir det deras enda vän, Esther Chapman, byns enda bokhandlare, som tar hand om henne. När hon gräver ner sig totalt i sin sorg, bestämmer sig Esther för att göra något drastiskt och tar ut sina besparingar och köper en biljett till Rosemary, en biljett till New York City, för att hon inte skall fastna i sin sorg och framför allt inte på Tasmanien, och kunna få en nystart i livet.

Så Rosemary åker till New York, flyttar in på ett sunkigt kvinnohotell som hade sina glansdagar på 30-talet och driver omkring i staden. Det är tidigt 80-tal och New York representerar den strålande framtid som alla som reser dit hoppas nå (är det inte fortfarande så?). Hon spenderar sina dagar med att försöka lära känna staden och bli vän med den inåtvända receptionisten Lillian från Argentina.

En dag kliver hon in i bokhandeln The Arcade och vet helt plötsligt att det är här hon vill arbeta och har tur, redan samma dag får hon jobb som en så kallad ”floater”, där hon driver mellan de olika avdelningarna och får hjälpa till med det som behövs. Det jobbar en rad olika intressanta figurer på the Arcade, assexuelle Oscar, albinon Mr. Geist, tysta Mr. Geist, transsexuella Pearl, konstintresserade Arthur bland annat. Bokhandeln handlar med alla slags böcker, men allra helst med värdefulla förstautgåvor och samlarna kommer dagligen för att se om nya saker har kommit in. Naiva Rosemary är något av en främmande fågel och snart dras hon in i det spel som pågår på platsen och inser inte riktigt att vissa människor skulle kunna göra vad som helst för pengar och lite kärlek, vad som helst.

Jag drogs med i den här berättelsen, den utspelar sig på en fantastisk plats, en enorm bokhandel, kan det bli bättre? Och jag fascineras av det underbara i alla få en helt ny start i ett nytt land. Och jag kan förstå det överväldigande med det, speciellt eftersom jag själv nyligen (nåja, tre år sedan) flyttade till en ny kontinent, ny kultur och nya förutsättningar.

Det desperata i berättelsen, det desperata för kärlek, är något så ytterst mänskligt att jag känner väldigt mycket för det, för alla dem som letar efter kärleken. Att det sedan leder en på villospår som man inte kunde tänka sig från början, det är också mycket mänskligt, man ser sig inte alltid för när man stigen framåt vandrar.

Det enda som lägger lite, men inte mycket, smolk i min glädjebägare är dock att Rosemary är för naiv ibland. Jag har nästan lust att slå henne ganska hårt i skallen, men tänker samtidigt att hade hon inte varit så naiv, så hade det inte blivit som det blev, på gott och ont.

 

...läser jag Pianostämmaren av Daniel Mason.

 

288 sidor in i boken, en lågmäld men mycket fin historia, så är jag rätt säker på åt vilket håll det drar åt. Men man kan ju aldrig vara 100%, vi får välan se om Mr. Mason kan vara oförutsägbar.

Nu har lämmeltågen tillbaka till Sverige börjat. Från i, tja, onsdags, och fram till 22e eller till och med 23e går planen fulla härifrån. KLM, British Airways, Swiss, Qatar, Turkish, Ethiopian är alla fullastade på väg till Stockholm.

Alla åker härifrån, så även jag. Strax, alldeles strax. I nästa vecka njuter jag av pepparkakor, glögg och heeela ICAs utbud och kommer att göra det i nära tre veckor. Underbart!

 

 

Jag köpte den här boken på ISTs Annual Charity Bazaar och jag visste någonstans i bakhuvudet att det fanns en bok innan, men det tog ett tag innan polletten trillade ner. Hennes första bok om Agata Hansson heter Gravidchock och jag hade den hemma när jag bodde i Uppsala och det var liksom en karamell jag gick och sög på, jag skulle läsa den vid rätt tillfälle. Tjosanhejsan, det där tillfället kom aldrig och när jag flyttade ner till Tanzania så försvann den i en av alla de flyttkartongerna som står huller om buller hemma hos mina föräldrar och jag kommer förmodligen inte att få tag i den förens jag bestämmer mig för att flytta hem till Sverige, så omöjligt är det att reda i de där lådorna, inpackade i trånga utrymmen som de är och att släpa ut dem i snön nu till jul, det låter inte riktigt sunt.

Men i alla fall, den här boken går att läsas fristående. Det börjar med att Agata, kvällstidningsjournalist, och hennes kille Teo är på sjukhuset för att föda barn, vilket de också gör med buller och bång. Och de upptäcker att de har en liten bebis, helt plötsligt, och att livet är helt annorlunda än innan. Agata går hemma och är mammaledig, och överlever svettiga nätter, skrikig bebis, bajsblöjor och allt som hör därtill, men har svårt att gå in i den där extrema mammigheten som en del drabbas av. Visst, lilla Alex är underbar och hon älskar honom, men att gå in i hela svängen med babysim och babydans med kvinnor som verkar ha glömt alla sina hjärnceller på BB?! Nej, tack, här finns det roligare saker att göra, som att titta på TV hela dagarna, till exempel. Och längta tillbaka till farten och fläkten på Kvällstidningen. När chansen att vikariera ett par dagar dyker upp så hugger hon direkt, trots Teos ogillande och det är så underbart att vara tillbaka på jobbet, med fester, stress, deadlines och lite flörtande. Men när det blir mer än bara flörtande…?

Jag tycker att den här boken är rolig och lättslukad, jag hade kul när jag läste den. Inte rocket science, kanske, men fnissade en del, det gjorde jag. Något så bra som lite rolig, vass svensk chicklit, det trodde jag faktiskt inte att det fanns, så jag blev glatt överraskad! Jag kanske skall leta fram de där kartongerna i alla fall…? Och Belinda, när kommer nästa bok om Agata? Hallå?

En sådana häringa gran står hemma hos mina föräldrar och jag
hoppas att den fina snön inte regnar bort innan jul!

 

Glöm nu inte att ni kan hitta finfina julklappstips från mig till er alla HÄR!

 

Det var någon bokbloggare, jag är inte säker på exakt vem, men tror att det skulle kunna vara Johanna L på Bokhora, som skrev att Sarah Dessens böcker egentligen inte handlar om något särskilt, men ändå så händer det så mycket. Det är en väldigt träffande beskrivning, måste jag säga, för i alla fall i den här boken så händer det massor, men egentligen så handlar det ”bara” (nej, inte så bara, jag vet) om Macy som hittar tillbaka till livet efter sin fars död. En ganska stillsam berättelse, med alldeles underbara karaktärer och jag föll som en fura. Jag förstår helt plötsligt varför bokbloggarna i kör lovsjunger Dessen.

Macys pappa dog i en hjärtattack under en joggingtur och nu, efter ett och ett halvt år, har hon fortfarande skuldkänslor för att det var just den morgonen som hon valde att ligga och dra sig i fem extra minuter istället för att följa med ut på turen direkt, istället hittar hon honom liggandes livlös på trottoaren och det finns inget de kan göra på sjukhuset. Macy har valt att dra sig in i sitt skal och lever ett extremt inrutat liv, mest bestående av extremt pluggande, hushållssysslor, assistera sin mor i hennes jobb som hussäljare, en och annan yoygaklass och lite umgänge med hyperintelligenta pojkvännen Jason.

När Jason åker på studieläger över sommaren och Macy blir ensam kvar i stan, med ett urtråkigt jobb på biblioteket där hon dessutom blir utmobbad av sina två kollegor så känner hon, någonstans inom sig, att något borde ändras. Hon dras motvilligt till en cateringfirma där det jobbar ungdomar som lever liv helt främmande för henne och när hon får jobb där så ändras hennes liv för alltid.

Det ligger så mycket under ytan i den här berättelsen, sådan man som läsare ser och känner av, och man får mycket sympatier för de välskrivna karaktärerna, man vill att det skall gå dem väl och stönar inombords när de får motgångar. Många av miljöerna är också sådana som jag skulle vilja krypa in i, stanna i eller återskapa här i verkligheten; jag har till exempel alltid drömt om en egen magisk trädgård, full av spännande skrymslen och knäppa statyer i alla vrår.

Dock blir jag ibland lite sur på Macy och speciellt hennes mamma, jag har lust att ställa mig och skrika till dem ” men så TALA med varandra” och jag har lust att knuffa Macy och säga att ” Herregud, du är ju nästan vuxen, stå upp för dig själv!” men jag har också förståelse för vad det är som har resulterat i att de inte pratar med varandra, varför det har låst sig.

Jag gillar egentligen inte indelningen ” ungdomsbok” och ”vuxenlitteratur” för jag tror att det begränsar många läsare som inte är villiga att hoppa över skaklarna till de olika kategorierna, vilket är väldans synd – det finns ju så mycket mer under djupet och bara för att jag snart är trettio så betyder inte det att jag helt plötsligt har tappat halva hjärnan och inte förmår att uppskatta sådant som är bra, bara för att det inte räknas till min ålderskategori, eller hur? Det här är en bok jag verkligen kan rekommendera, för gammal som ung, för den handlar om att kunna gå vidare i livet, något som berör oss alla.

I know I live in DSM and write about books, but somehow, I'm finding trouble to follow all the news on local literature (I look in the windows of bookstores, I try to read on all kinds of notice boards etc) and I have realized that I need to find better ways to reach the news flow.

 

But, now I know how!!

The blog "The Mikocheni Report" is written by Elsie Eyakuze who knows the Tanzanian literature very well! She writes herself (recently in the "Mama Dar Collection") and about Tanzanian writers, literature happenings etc.! A new favourite and I'm putting the blog in my Google Reader straight away!

Read about the new "Mama Dar Collection" here and here!

Bang söker nya chefredaktörer och det vore ju kul om man hade haft den erfarenheten. Jag önskar att jag hade det, det vore sjukt kul att få en sådan möjlighet!

 

 

 

 

Det bästa med att ha högar med böcker hemma är att man ibland hittar sådant som man hade glömt bort att man hade och blir glatt överraskad. Den röda soffan tror jag att fick av mina föräldrar julen 2009 (varför han ingen skrivit i den, vi brukar ju alltid skriva hälsningar i våra böcker?) och den har fått ligga i min garderob och mogna (ja, jag bor i en företagslägenhet utan bokhyllor) tills jag i förra veckan plockade fram den, började läsa och satt sedan fast tills jag sträckläste den.

Anne har sporadisk kontakt med sin gamla vän och älskare Gyl, som har flyttat till en liten by vid Bajkalsjön där han lever ett stillsamt liv där han spelar byteater och bygger drakar till alla barnen. Efter ett tag upphör kontakten och Anne, som blivit orolig, bestämmer sig för att ta Transibiriska järnvägen dit för att ta reda på vad som har hänt honom.

Hon tar inte turistversionen utan lokaltåget och under sin resa betraktar hon sina medpassagerare och miljöerna som passerar utanför fönstret, samtidigt som hon funderar över sitt liv hemma i Paris. Speciellt funderar hon på den gamla damen, Clémence, som bor i samma trappuppgång och som hon umgås med flera gånger i veckan. Anne läser högt för henne där hon sitter i sin röda soffa, eller berättar om spännande, äventyrliga kvinnor som levt genom tiderna och de frossar i allt kvinnligt uppror som pågått i världen, dricker vin och njuter av att vara vänner. De berättar också för varandra om det som det aldrig blev något av, om Paul som blev skjuten under upproren och Gyl som hade för mycket inre uppror.

Ju närmare Anne kommer till Gyls lilla by, desto mindre bryr hon sig om hon egentligen träffar honom. Resan till honom har istället blivit en inre resa och hon inser att det man förlorat inte alltid behöver vara livsavgörande, att tiden alltid kommer att fortsätta, livet likaså och att det inte behöver vara slutet just för det.

Det här är en liten pärla som jag satt helt fastklistrad vid och när jag slutade så frågade jag mig själv hur den kunde ha fått ligga i garderoben så långe, hur kunde jag ha tillåtit det? Jag funderar över tidens gång, på hur saker och ting kanske inte alltid blir som man har tänkt sig och jag bestämmer mig för att den dagen jag sitter, förhoppningsvis vid en väldigt hög ålder, så skall jag vara nöjd med det som blev, hur det nu än slutade.

I slutet av boken finns en lista över böcker som det svenska förlaget, Sekwa Förlag, har gett ut och det finns massor av intressanta titlar, bland annat har de gett ut Igelkottens elegans av Muriel Barbery, en bok som har lovsjungits både av press och bloggar och som jag har bestämt mig för att skaffa nu till jul, jag har höga förväntningar på den. Om den är bra så kanske jag har ett nytt favoritförlag?

 

I dag ar det +35C ute, i matsalen var det stekhett och nar jag at lunch parlade sig svetten i pannan. Solen stralar ute och det blir snabbt kvavt om man inte har luftkonditioneringen pa.

 

I dag ar det 13e December, Lucia. I dag borde det vara sno, iskallt och morkt enligt svenska traditioner. Jag klagar inte, jag njuter av varmen.

 

I kvall skall jag dra pa mig en liten charmig cocktailklanning och kila till det svenska Luciafirandet, dricka lite glogg, mingla och ha trevligt. Sta under en plam och knapra pa pepparkakor. Inte alls helt fel, om jag far saga det sjalv.

 

Pa lordag kvall/natt gar planet tillbaka till Sverige, da ar det dags att fa lite traditionellt julfirande.

 

I tredje boken om varulvskatten (kan man översätta werecat till det? Skit samma, det får blir så ändå) Faythe Sanders så ligger hon riktigt illa till. I och med att hon tidigare har begått två av kattsamhällets dödssynder, att infektera en människa så att den blir smittad och därigenom en valulvskatt och att med flit döda en annan katt, så står hon nu inför rätta och tre av USAs alfahannar (som dessutom inte gillar henne för att hon inte är tyst, mild och inte ännu har börjat reproducera sig och säkra klanernas framtid) skall döma henne för hennes brott. En dom som mycket väl kan komma att bli döden.

För att få genomföra rättegången i fred har katterna hyrt en lodge uppe i bergen, långt ifrån civilisationen. Kort efter att de har kommit kommer en varulsvbjörn (ja, herregud, jag vet inte heller vad jag skall översätta det med…) och beklagar sig över att det drar runt en massa okontrollerade katter runt berget och att de stör och stökar till. Snart infångas en ung katt och till allas förvåning så visar det sig vara en hona. Eftersom det bara finns tio (nja, nio efter mordvågen i bok ett) registrerade honor i hela USA så väcks allas förundran. Vem har tappat bort en värdefull hona utan att efterlysa henne…? När det dessutom visar sig att hon är mycket ung och helt oerfaren när det gäller kattseder, så kallas Faythe in för att ta hand om henne och vinna hennes förtroende, något som hon gärna gör. Samtidigt som hon lär känna den unga honan så fortsätter rättegången, men avbryts åter igen när de vilda katterna i området gör gemensam sak och försöker frita den unga honan för att använda henne för att bilda en egen klan.

Jag gillar serie om Faythe Sanders, den har riv och klös och är en rolig omväxling till alla vampyrer som är så populära just nu, men i den här boken är hennes karaktär både gapig, korkad och stökig. Jag har full förståelse för att man kan bli asförbannad för patriarkatets förtyck (speciellt om man får det uppkört gång på gång i ansiktet med sitt eget samhälles föråldrade kvinnosyn), men bara för det så behöver man ju inte bli direkt korkad och nästan medvetet sabba sina chanser att bli friad. Övermodig och dumdristig så utmanar Fatyhe rådet igenom och igen, och till slut hamnar hon helt enkelt i fällan. Visserligen blir hon tillslut frikänd, men det blir ändå andra konsekvenser av allt tjafsande. Jag föredrar att vara mer strategisk och för mig blir Faythe irriterande till slut. Ibland är ändå den bästa hjältinnan den som vet när det är dags att hålla käften…

 

Jag har tidigare frågat vad Terry Pratchett röker för ganja när han skriver sina böcker, jag är övertygad om att det påverkar hans kreativitet, och nu är jag minst lika säker på att Barbro Lindgren hade en period på 60-talet då hon var hög som ett hus. Ett jävligt, härligt, högt hus. För hur kan man annars förklara Loranga, Masarin och Dartanjang? Jag har absolut inga bevis för detta, men...något måste det ju ha varit!

Den här boken väcker kluvna känslor hos mig och jag kan inte låta bli att tänka att många som gillar den här boken läste nog den som barn och har den därför som sin absoluta favorit just för den sakens skull. Missförstå mig rätt, men även om jag har barnasinnet kvar så är det vissa saker som jag har svårt att köpa, jag kanske börjar bli gammal…? Men även om jag har svårt att tycka att historien hänger ihop ordentligt, så är jag fullt medveten om att det är precis det som är meningen. Det är meningen att det skall vara fullt orealistiskt, att det bor ett par hundra tigrar (men det är ju ändå bara papperstigrar…) i ladugården, att garaget är fullt med vatten men eftersom det inte har något tak så är det helt okej för det blir en bra bassäng och att grannen klagar för att ens röda ugglor flyttar in i brevlådan. Det är roligt med en pappa som vägrar att arbeta, att man får sova på golvet för att giraffen som bor på soptippen har ätit upp sängarna och att ens mentalt svage farfar har olika personligheter varje dag. Den väcker dock, och jag kan inte sätt fingret på exakt vad det är, lite motstånd inom mig. Kan det vara för alla dyrkningar jag har stött på genom åren?

Men samtidig tycker jag mycket om det, fullt medveten om att barn-Emma skulle älska den här historien, skulle gilla alla knepiga detaljer, alla knäppa infall och konstiga saker. Det gör jag fortfarande i ganska stor utsträckning, jag glömmer inte förundrar som t.ex. Krakel Spektakel kunde väcka när han åkte skidor på månen (som gjord av glass, det vet väl alla?). Den här historien hamnar i samma kategori, trots allt.

Den var jättebra.

 

Men, alldeles för kort. Alldeles, alldeles för kort....

 

NÄR KOMMER HP7:2?!?!

 

...och då kommer jag att gråta floder, det går inte att komma ifrån....

 

För ett tag sedan så delades Prix Femina ut och jag spekulerade i om man kanske skulle ha en särskild läsutmaning för 2011, en Prix Femina Utmaning. Nu har tanken legat och mognat lite och jag bestämde mig för att göra lite research kring priset och insåg att det finns tre kategorier för priset – Prix Femina för fransk litteratur, för essäer/noveller samt för utländsk litteratur (en lista på alla pristagarna hittar du här).

Först så tänkte jag att jag bara skulle läsa böcker från kategorin för fransk litteratur, men efter lite sökningar så insåg jag att flera av dem inte fanns översatta till vare sig svenska eller engelska (i alla fall inte tillgängliga via internetbokhandlarna som jag vände mig till) och då fick jag tänka om lite. Min franska är nämligen inte så bra längre att jag kan läsa på franska (har den någonsin varit det, är kanske den stora frågan…), så jag måste nog välja att läsa de författarna som finns översatta. Prix Femina för utländska författare gör det här lite enklare för mig, vilket på ett sätt är bra, men en del av min tanke från början var ju att läsa mer franskspråkig litteratur, vilket försvinner lite nu, men jag ger inte upp, jag skall leta när jag kommer hem, samt se om det går att beställa hit till Dar es Salaam. Och det finns så många intressanta författare som har vunnit priset, även om de nu inte är franska, t.ex. Sofi Oksanen och Joyce Carol Oates

Men, det finns ju kanske fler än jag som vill vara med i läsutmaningen, det är alltid roligare att göra saker och ting tillsammans, och de som vill vara med kanske är mer språkbegåvade än jag, så jag tänkte så här;

Prix Femina Läsutmaning 2011
En läsutmaning på månadsbasis, där man kan välja att;

1 Att läsa en vinnande bok/en vinnande författare från en valfri kategori på originalspråk varje månad

2 Att läsa en vinnande bok/en vinnande författare från en valfri kategori på valfritt språk

När man har läst boken så postar man ett omdöme på sin blogg om den (tillsammans med information om när den eller författaren vann etc.) och eftersom jag hade tänkt samla länkar till alla böcker som lästs i utmaningen, posta gärna en länk här hos mig i kommentatorsfältet till det här inlägget så att jag kan samla alla på en och samma sida, så det finns en översikt.

Låter det här intressant? Vill du vara med i Prix Femina Läsutmaning 2011? Kommentera här nere med en länk till din blogg så att jag vet att du är med och nämn gärna på din blogg att du har bestämt dig för att delta, så att vi kan bli fler som läser Prix Femina-vinnare under 2011!

Har jag skrivit om för Gazet.se och det kan du läsa om HÄR!

 

 

Det här är fortsättningen på Stray, den första delen i serien om Faythe Sanders, tabby werecat (som varulv, fast en stor katt istället) i USA.

I första boken ingick Faythe en pakt med sin far som gick ut på att om han tillät henne vara med och hämnas på männen som kindnappade, våldtog och mördade unga, tabbies så skulle hon flytta hem under en tvåårsperiod och tränas och utbildas inom sin egen klan. Faythe återförenas även med Marc och känner att saker och ting börjar återgå till det normala så sakteliga.

I andra boken har hon börjat jobba i sin fars inofficiella vaktstyrka, något som är extremt ovanligt bland honkatter, och gör allt från att kicka ut ovälkomna katter från territoriet till att städa upp lik och skydda kattsamhället i USA. När det helt plötsligt börjar dyka upp mördade werecats inne på hennes fars territorium så kallas styrkorna samman för att reda ut problemet och snart börjar frågetecknen dyka upp. Varför har alla de mördade katterna besökt strippklubbar? Varför saknas det kvinnor från flera klubbar runt om i området? Och hur kommer det sig att det luktar främmande honkatt om nästan alla….?

Snart inser Faythe att vem det än är som mördar hej villt så är det någon som känner henne sedan tidigare, och som onekligen verkar gå rakt på en enda sak – hennes hem och henne själv.

Jag gillar böckerna om Faythe, även om hon som karaktär är lite väl jobbig (Tjafsig, helt enkelt. Jag har liksom kust att säga åt henne att alla fattar att det är jobbigt att växa upp i ett hierarkiskt kattsamhälle, men för guds skull, uppför dig lite smidigt och diplomatiskt istället för att bara skrika hela tiden…) att ha och göra med ibland, så är hon en frisk fläkt som är oerhört driven och ser till att hon inte bara är en sådan som blir styrd, utan även en sådan som styr. Underbar, jag älskar kick ass-hjältinnor som skiter i att sitta på sina satängklädda kuddar och väntar på att bli hjälpta, och i stället bestämmer skit för att sparka loss allting själv istället!

 

Snart är det dags för Nobelprisutdelning och Mario Vargas Llosa har redan landat i Stockholm!

DN har intervjuat honom (det kan man läsa här) och jag önskar att jag kunde sitta klistrad framför TVn och se på prisutdelningen, och speciellt Nobelkonserten från Oslo!

 

 

Just nu läser jag Passenger to Frankfurt av Agatha Christie som jag köpte i ett litet gatustånd för böcker i Mwanza (nordöstra Tanzania, vid stranden av Victoriasjön) förra året. Pocketutgåva från 1973 och det märks att den har varit runt - jag skulle tippa att nästan alla andra ägare har skrivit sina namn både här och där i den. Men hjärtat gjorde i alla fall ett glädjeskutt när jag såg den, för jag har en förkärlek för gamla, slitna Christie-utgåvor, som ständigt kämpar med min förkärlek för nya, fina, brittiska Christie-utgåvor....

 

 

Jag fick en förfrågan om jag ville skriva en text om böcker till internetmagazinet Gazet.se och det ville jag ju såklart, jag blev jätteglad.

 

Jag funderade länge och väl på vad det skulle handla om, hur det skulle utformas och framför allt, hur det skulle bli hyffsat intressant men samtidigt ganska så roligt.  Och så vill man ju gärna att den som läser skall vilja läsa böckerna man tipsar om efter att ha läst texten. Jag tror att det blev rätt bra ändå.

 

Texten om längtan efter vampyrsex kan du hitta HÄR!

Fiktiviteter lottar ut The Passage av Justin Cronin så här i juletider och det kan man ju bara inte missa!

 

Jag vill självklart vara med och om du också vill det så är det bara att besöka tävlingen HÄR!

Jag, som är så julfralst, borde ju definitivt ha en egen julkalender! kanske inte en sådan där man kan vinna en massa saker, det blir ju lite klurigt när jag bor här nere, men i alla fall en som visar bilder på bra böcker, ger boktips, diskuterar karaktärer, bortglömda författare, videoklipp etc.

 

SÅ, varför har jag inte det? Svaret är mycket, mycket enkelt: jag tänkte inte på det, som Peter Dalle brukade säga i sina Lorry-sketcher.

 

Så jag kanske inte är så julfrälst som jag trodde...?

...läser jag "The Secret of Lost Things" av Sheridan Hay.

 

Mycket bra, so far!

Titta vad fin den ar, och jag har fatt den igen! Av Bokomaten den har gangen, tack sa oerhort mycket, nu blev jag glad! Svaren har jag redan gett, de hittar du har!