Emmas Bokhylla

...läser jag som vanligt en massa blandad kompott, men det brukar ju ändå vara en av alla som man läser mest; just nu är det "Foxfire - en tjejligas bekännelser" av Joyce Carol Otes. Den är bra och som vanligt har den där knipande rivande känslan av att snart kommer allt att gå åt helvete för alla inblandade, precsi som det brukar göra i hennes böcker. Missförstå mig rätt, jag gillar JCO väldigt mycket, men jsut det där kommer man aldrig ifrån.

 

 

För övrigt så har jag varit bortrest ett slag, men är nu tillbaka, förhoppningvis men förnyad styrka. Om ni (mot förmodan) skulle sakna läsmaterial så har jag ett boktips ute på Gazet, den här gången är det "Ryttare" av Jilly Cooper som gäller. Nu kanske en del av er bli väldigt förvånade, men bli inte det. För trots sitt tidigare rykte om att vara "tantsnusk" så är den glad, glittrig och dessutom välskriven, bra mycket bättre än det som marknadsförs som chicklitt i dagens bokvärld. 

 

 

Eller i alla fall hans nya bok, "Jag såg henne idag i receptionen".

 

Novellsamlingen "Svenska kulter", första delen,  var bland det bästa jag har läst (favoriterna är "Furierna från Borås" och "Mormors resa", de är ofta med mig i tanken) och när ryktet att det skulle bil film av några av hans noveller från hela samlingen så var lyckan nästan gjord! Men, frågan är bara; vilka? Måste leta rätt på det.

 

Men, nu kommer han alltså snart med en ny bok, en skräckroman, och jag måste tillstå att förväntningarna än en gång har skjutit i taket. Jag borde lära mig, man blir så lätt besviken när man bygger upp förväntningarna i förväg och allt kanske blir helt opropertioneligt och i slutändan blir det pannkaka av alltihopa, men, men... Just nu går det inte, jag hoppas verkligen på den här boken!

 

 

 

Just det,det höll jag på att glömma.

 

Senaste Emmas Boktips ligger uppe på Gazet, den här gången tipsar jag om "Flickan på kyrkogården" av Maria Gustavsdotter.

Jag gillar när jag blir (precis som rubriken säger) påmind om det jag hade glömt att jag hade glömt.

 

Som häromdagen, SF Bokhandeln på Facebook brukar lägga ut folks efterlysningar, det vill säga det de minns av böckder de läst för länge sedan och inte längre minns vad de hette, men gärna skulle vilja ha tag i. Det brukar bli väldigt roligt, för nästan alltid går det att spåra upp boken och den som efterlyser blir väldigt glad, samt många andra blir påminda om en bra bok.

 

häromdagen när jag läste deras efterlysningar så insåg jag att jag faktiskt också hade läst den boken, men att jag inte heller kom ihåg vilken det var, men gärna skulle vilja veta. Och när svaret kom så blev jag minst lika glad som efterlysaren!

 

Den efterlysta boken var nämligen Margaret Weis & Tracy Hickmans Death Gate Cycle, en fantasyserie på sju delar, varav endast fyra av dem kom på svenska. Jag läste de fyra, väntade på fortsättningen som aldrig kom (precis som med David Duncans serie...) och glömde sedan bort det hela. Har bloggat om det tidigare i lite Fantasy-Nostalgi-inlägg men inte tänkt så mycket på det på ganska länge.

I alla fall tillfälligt.

 

Och det blev inte "Alltid du" av Pernilla Alm som jag trodde skulle lösa problemet som faktiskt gjorde det. Nej, en fragil läslust mår inte alls bra av den krypande allt-kommer-att-gå-åt-helvete-snart-känslan som ständigt finns närvarande i den boken. Det gick inte alls.

 

Nej, det som i alla fall just nu har löst problemet är "De vassa tändernas skog" av Carrie Ryan. Lite zombieapokalyps brukar alltid pigga upp mig, hur kunde jag glömma det? Dessutom har jag även bok två på lager efter att shoppat loss i Styxx Fantasys monter på Bokmässan. Kanske är min läsflow räddad?

 

Men nu kanske ni tänker "Meh, vad menar hon? Lite diskbänksrealistisk ångest är väl inget gentemot hela världens undergång? Hur tänker hon nu?". Men jo, det msåte jag faktiskt kontra med, folk som dras som malar mot ljuslågorna och sabbar sina äktenskap (eller, det vet jag ju inte ännu, men jag misstänker starkt), eller i alla fall sitt självförtroende är bra mycket jobbigare att läsa om än blodtörstiga zombies. Då kan det ju bara bli bättre, eller hur?

 

 

Det regnar som vanligt en svensk höstdag. Inte som i Dar es Salaam där det vräkte ner värre än i en medelstark dusch under regnperioden och man med jämna mellanrum fick parkera bilen för alla översvämningar, men ändock en konstant strilande av regn.

 

Ganska underbart i sig, måste dock jag tillstå. Helt plötsligt har världen blivit grå, full av långsamt skiftande löv. Yllesjalen hänger ständigt om mina axlar, oberoende av var jag har på mig och jag tror jag snittar på en 6-8 koppar te om dagen öfr att hålla mig varm. Så oerhört uppfriskande ändå.

 

De fyra årstiderna är det som gör den svenska naturen till just vad den är och trots att det regnar och är grått ute så är förändringen något oerhört fint. Det känns som "hemma" i hela kroppen.

 

I kväll tänker jag koka ytterligare en kopp te och krypa ner med en bok,antingen i soffan eller direkt ner i sängen. Yllesjalen följer självklart med. Vilken bok som jag ska börja med är jag dock inte säker på, just nu finns det högvis med instressanta som pockar på min uppmärksamhet. Frågan är hur jag ska kunna bestämma mig.

 

Vad läser du just nu? Har du kunnat bestämma dig?

 

I dag tillkännagavs att Mo Yan har fått Nobelpriset i litteratur.

 

Jag erkänner villigt att jag inte har läst honom och faktiskt inte ens hört talas om honom, men det är okej - jag tillhör den gruppen som anser att Nobelpriset gärna ska tilltelas någon (för mig) okänd (men välskriven, gärna tilltalande) författare ute i världsvimlet. Av den enkla anledningen att det ger mig känslan att Svenska Akademien håller koll på allt det viktiga ute i Litteraurvärlden som jag själv missar, vilket inskänker trygghet i min lilla värld.

 

Om de har koll på det så behöver jag inte oroa mig mig alltför mycket över att jag inte läser tillräckligt många synkoreanska poeter, alternativt författare från Uruguay. Jag oroar mig över det ändå, och utan SAs inblandning så skulel det kanske gå överstyr, vad vet jag.

 

Jag tillhör nämligen även de som får svindel, och måste ta en kopp te och en kaka, när jag tänker på hur många böcker det finns ute i världen som jag aldrig kommer att hinna läsa. Brr....

 

För övrigt, så är nog Mo Yan känd för betydligt många fler än Tomas Tranströmer, med tanke på att hans böcker brukar gå ut i 200 000 exemplar i förstautgåvan.

 

Kommentarer på det...?

 

 

Dagarna bara rullar fram! När jag kom hem från Bokmässan så bara sprutade det energi ur mig, jag visste knappt vart jag skulle göra av allt. Efter att ha träffat en rad intressanta människor, minglat, intervjuat, lyssnat, diskuterat och läst i dagarna fyra så var jag i mitt esse till största delen.

 

Och det är jag fortfarande. Fast först var jag lite trött. Sedan tog jag tag i sådant som blivit liggande under tiden jag peppat inför Bokmässan/besökt den samma. Sådant som också bör hinnas med i vardagen (förutom att jobba såklart, men det är ju alltid självskrivet), ni vet. Det där som man ibland missar för att man är så totalt fast med en bok att man faktiskt glömmer av (hey, en tillräckligt bra bok kan få mig att ligga inomhus på solsemestern...). Men som ändå gör livet så oerhört mycket roligare och lättare att leva i.

 

 Så som att plocka svamp (två gånger till och med, tänka sig), laga en massa god mat, städa växthuset, rasta katten, njuta av solskenet, plocka slånbär (det blir sloegin i år, dock vete fasiken om den blir klar till jul), rensa och äta svamp, umgås med nära och kära, gå på bio, kela katten, titta på Naruto Shippuuden där jag ligger sorgligt efter (just det, grattis Uzimaki Naruto, din födelsedag i dag!), promenera, titta på de gulnande löven (ja, det är första hösten på fem år, det är oerhört fascinerande måste jag tillägga) och dylika saker.

 

Och så läsa lite, självklart är aldrig den sysslan vilandes. För tillfället har jag ett flertal böcker på gång, bland annat ”Amatka” av Karin Tidbeck och ”Alltid du” av Pernilla Alm, samt flera smarriga kokböcker (mer om det vid senare tillfälle). Och en rejäl lista med intressanta böcker som väntar! Vad sägs om Monika Häägg, Kim Kimselius, Patrik Stigsson (debutant), Torsten Möller (också debutant) och Simone de Beauvoir? Samt minst ett femtiotal till som jag skulle behöva just en rejäl solsemester för att ha tid att plöja igenom.

 

”Och, vad vill hon ha sagt med det?” Tänker kanske läsaren nu? Ingenting särskilt, svarar jag, bara att jag vet att jag har varit borta men att jag nu ör tillbaka, inget mer med det. Häpp!

 

...att jag knappt vet vad jag själv ska säga. Vad har inte redan sagts? Om en Bokmässa med över 90,000 besökrare så kacklas det ganska mycket, eller vad säger ni? Själv bifdrog jag definitivt till årets kackel, speciellt genom att liveblogga direkt på LitteraturMagazinet, både med miniintervjuer och bildbloggning om alla möjliga olika aspekter av mässan.Otroligt roligt var det i alla fall, att kunna slänga iväg sin direkta tanke och sedan veta att det knappt tar några minute så ligger tanken där i bloggen. Note to self; bli bättre på att mobilblogga.

 

Det känns lite som om det har rasat in inlägg från en rad olika forum och de flesta av dem intressanta, men det kommer kanske ta ett tag att läsa igenom dem (Readern är överfull, det står bara 1000+ i den...), så förhoppningsvis kommer det att bli en del Bokmässadiskussioner ett tag framöver.

 

Men, jag har i alla fall samlat tankarna ordentligt efter mässan, men om jag skulle brodera ut det så blir det inlägger längre än vägen till Arusha och hälften av läsarna troppa av innan något halvroligt/väsentligt har sagts, så det får bli lite kortfattat och glatt i puktform för den som eventuellt är intresserad, även om det som koncept känns lite trist.

 

- Det var i alla fall fantastiskt roligt att vara där, uppleva mässan och träffa en rad fellow bokbloggare. Jag träffade bland andra Ciccis Boklogg, Enligt O, Calliope, Bokmania, Eli läser och skriver, KåKå,....och dagarna går, Nina, Ehwa och Anna.

 

- Jag intervjuade bland annat Sagolikt förlag, Kim M Kimselius och Lars Wilderäng, och har ytterlligare någon intervju i pipelinen. Även det otrolgit roligt.

 

- Seminarium om yttrandefriheten, det civila samhället och om de nordiska oknytten är "de nya vampyrerena" (jag tror stenhårt på Skogsrået, Amanda Hellberg! ) besöktes samt en rad monterprogram. Det blev itne alls lika många seminarium som jag hade tänkt, men så är det väl alltid.

 

-Jag fick med mig 30 böcker hem, och då har jag inte räknat med presentarna jag köpte, ytterligare ca 5. Tiden, finns det mer tid nu. Går det att köpa tid?

 

- Jonas Thente bjuder självklart som vanligt på lite bitande ironi från årets Bokmässa, dels över bokbloggare , dels över sig själv. Jag kunde inte låta bli att flina en hel del, men mest med honom, inte åt honom.

 

...och allt är självklart inte guld och gröna skogar på ett event som pågår i dagarna fem och som är en hel branschs efterlängtade firmafest, där människor som både hatar och älskar varandra, är beroende av varandra, beundrar varandra, är glada, lyckliga, avudsjuka, ledsna, sårade, framgångsrika, åtsidosatta ska försöka samsas. Självklart är inte alla glada hela tiden då, allt annat vore ett skämt, och självklart tror jag inte att det är är unikt för Bokmässan - det är något som finns i alla sfärer där det samlas mer än en handfull människor. Kolla bara i er lokala bostadsrättsförening, idrottsförening, syjunta eller föräldraförening. Gruppdynamiken är både underbar och ibland vedervärdig. Författaren Pernilla Alm sätter ord på det väldigt bra här.

 

Summasumarum så var det en fantastisk mässa för min del, jag var glad, speedad och njöt i fulla drag nästan hela tiden. Det kan bero på att det var min första bokmässa på sju år och att all samlad energi från dessa år av väntan kulminerade i just det här, det kan jag inte veta förens nästa år.