Emmas Bokhylla

Hörde på Bokhora att det är Krama en biblotikarie-dagen i dag och jag har tyvärr ingen tillgänglig här i TZ (kanske borde försöka smita förbi universitetsbiblioteket på vägen hem?), så jag vill skicka en virutiell kram till alla fina biblotikarier som har spelat så stor roll för mig och min utveckling genom åren. Från skolbibliotikarierna på mina skolor (allt från låg-, mellan- och högstadium till gymnasium och universitet) som puffat och stöttat, plockat fram böcker, förklarat och visat, från alla på alla Stadsbibliotek som har stått ut med en massa frågor och kommit med tips till de på kommunbiblioteken där jag praktiserade på mellanstadiet (som lät mig låna hem kasse efter kasse, trots att jag egentligen skulle vara ett år äldre för att få låna så många). Och, sist men inte minst, till alla bloggande biblotikarier som förgyller min vardag flera gånger varje vecka!

STOR kram till er alla, ni gör ett fantastiskt jobb! Sluta aldrig med det ni gör, det vore fruktansvärt!

När jag läser om magiska trädgårdar, vindlande slott och knakiga gamla trähus med torn och tinnar, då går jag igång extra mycket på berättelsen de finns med i. Jag vill ha en prunkande magisk trädgård där allt växer ( hej Min morbror trollkarlen!), enroma slott (hej valfri Bröderna Grimm-saga!) eller vindlande torn i trä (hej Mumintrollen!) i min vardag och problemet är att de liksom har blivit lite av mina preferenser när det gäller att hitta ett framtida boende. Min sambo är minst sagt inte helt road, vaaad kan det bero på?

Dock skall det sägas att jag har heltandra preferenser när det gäller själva inredningen. Även om man kan gilla de svalt avskalade ytorna i valfritt inredningsreportage så är min verklighet helt annorlunda. Min förebild när det gäller inredning är någon som har hängt med sen barnsben, någon som jag har älskat djupt och som jag fortfarande beundrar. Så här, liksom;

Say no more! Så här vill jag ha det hemma hos mig!

Renée visar utåt upp en fernissa av trött, obildbar typisk fransk portvakterska i en byggnad för lyxlägenheter, men i hemlighet njuter hon av de klassiska litterära verken och utmanar sig själv med filosofiska teorier när hon är uttråkad. Renée vet nämligen att om man inte passar i det fack som man placeras in i, så kan det skapa obehagligheter och det är egentligen bäst att låtsas som om man inget vet. I samma hus bor hyperintelligenta tolvåriga Paloma, som har bestämt sig för att ta livet av sig – det finns få saker i livet som är så pass intressanta att det är värt att leva för. När det flyttar in en japansk herre i en av lägenheterna så väcks både Renes och Palomas intresse och helt plötsligt så är de saker som alla har tagit för givet inte längre lika självklara.

Den här boken var riktigt hypad och jag är glad att jag av naturliga skäl inte kunde läsa den när det begav sig utan fick vänta tills nu. För den är småputtrigt mysig och jag gillar den verkligen, även om den inte direkt uppfyller de superhöga förväntningarna som jag hade för ett par månader då jag satt i TZ och suktade efter den. Missförstå mig rätt, den är riktigt bra, tankvärd och snabbläst, men inte det under jag förväntade mig i och med alla de stående applåderna som jag hörde från alla håll och kanter. Men det är också skönt att det inte alltid är som så, att jag inte alltid håller med "alla andra".

Jag blir alltid nervös när jag läser sådana häringa artiklar, DN. se skriver att "bokfesten har kommit av sig". Brrr, jag hoppas verkligen inte att bokrean är hotad, det är ju i princip som julafton för mig! Och ta bort minijulafton (eller urvattna konceptet...), det går ju bara inte!

Alltså, om någon frågar mig vad vardagslyx är, så brukar jag alltid svara att det är de små sakerna - en chokladbakelse, ett bubbelbad, ett glas vin och en lovande (bra!) bok. Och jag blir alltid lika glad, vare sig det är ett bokpaket, en bra loppis eller en riktigt god middag efter en tuff dag på jobbet. Det höjer humöret något oerhört!

Så, när jag i dag fick ett inbjudningskort till ett mingel på torsdag så blev jag glad, det är inte ofta jag får en chans att dricka champagne tills vardags, i princip aldrig, faktiskt. Jag vet att många andra tycker att det är en struntsak, och är man van vid det så visst, men i dag var det precis det jag behövde, vetskapen om att i morgon, efter en heldag utomhus av kampanjarbete, i stekande sol, så kommer jag att kunna svalka av mig ordentligt, det känns underbart.

I min Prix Femina Läsutmaning 2011 för januari månad läste jag Livslinjer av Nancy Huston. Hon vann Prix Femina 2006 för samma bok.

Bokens berättelser utspelar sig genom ögonen på fyra sexåringar och hur de uppfattar världen och inte minst sina familjer. Det tar sig sin början med hyperintelligenta, curlade Solomon, sex år, boendes i Kalifornien som både onanerar och googlar döda irakier så fort hans mamma inte ser,  år 2004 och sedan via hans far (1982), hans farmor (1962) och slutligen hans farmors mor (1944). Historien går via superpedagogiska Kalifornien, till hans far som bor ett år i Israel när helvetet bryter löst, hans farmor vars liv går i kras när hennes mor en dag utan närmare förklaringar  slänger ut hennes godhjärtade styvfar till förmån  för en psykotisk, depprimerad och alkoholiserad man med konstig brytning och slutligen till hans farmors mor som i andra världskrigets Tyskland upptäcker att den familj hon trodde var hennes inte alls är det, att hon har blivit kidnappad som spädbarn och inplacerad i familjen som en utveckling av den ariska rasen.

För mig var det här en väldigt stark berättelse, där man bit för bit kan veckla ut de olika orsakerna till de olika problemen i familjen, hur händelserna från 1940-talets Tyskland har följt med dem, trots att de till största delen inte ens har pratat om dem. Jag ser det som en av de största anledningarna till identitetsproblemen i sig, att man inte talar med varandra, inte berättar och delar med sig av det som har hänt. Att allt bara tigs ihjäl och att man undviker att förklara för sina barn varför man agerar som man gör.

Den är riktigt bra, och när man har vant sig vid berättarstilen (genom en sexåringas öga) så flyter det lätt och man kan snabbt binda ihop de olika historierna och forma ett sammanhang. Mycket intressant och läsvärt.

I morse hörde jag både Nirvana och Red Hot Chili Peppers på radion på väg till jobbet. Det är oerhört ovanligt här.

Jag hoppas därför på en oerhört ovanlig vecka!

Missuppfatta mig inte, jag trivs väldigt bra här i Tanzania, rent utomordentligt, faktiskt, men ibland är det vissa saker som jag inte kan låta bli att sakna från Sverige. Som när det är säsong i Sverige för vissa saker, då suktar jag också efter dem här nere.

Som semlor. Jag har älskat det så länge jag kan minnas. Och visst, det skulle jag väl kunna ställa mig och baka själv, men... det är ju inte riktigt samma sak. Faktisk.

Karin på En Bokcirkel För Alla har en tävling där hon lottar ut novellsamlingen  ”Från det femtonde distriktet” av Mavis Gallant. Jag har läst om boken och tycker den verkar riktigt intressant!

Vill du också vara med? Tävlingen hittar du HÄR!

...läser jag "Skulden" av Jodi Picoult.

En bok som jag köpte av Bokhandlaren i Arusha i Augusti. Har aldrig läst något av henne förut, men hittills, efter bara ett par, få sidor, så verkar det oerhört lovande!

Ganska ofta, i alla fall.

I garkvall, runt 21-22 tiden, sa hordes avlagsna explosioner (ratt rejala, trots att de var valdigt langt borta) och kraftigt ljussken sags vid horisonten. Vi fragade grannarna och de berattade att en av arméns ammunitonslager ute i omradet vid flygplatsen hade exploderat (eller, pa nagot satt satts i brand och alla sprangamnena dar inne korde loss hej villt). Vi bor ca 11 km fran flygplatsen, och fonstrena skakade rejalt, sa jag kan tanka mig vilken panik det orsakade for alla dem som bor dar ute!

Enligt medierna i morse sa flydde folk i panik (sa klart, vem skulle inte gora det?!) och det finns rapporter om dodsfall, men inget som ar bekraftat till 100%, ett uttalande kommer vid lunchtid.

Det skickades ut mass-SMS av hogsta polisbefalet vid femtiden i morse att det var en olycka, att laget var under kontroll och manade alla till lugn, sa jag ar pa jobbet som vanligt, saklart. Flera kollegor har dock inte kommit till jobbet i dag, har pratat med en del, men inte med alla, och man gar omkring och undrar lite, onekligen, vad som har hant. Det gar runt en massa SMS i dag, folk kollar om alla ar okej. Hittills har jag inte hort nagon som inte ar det, men det ar val en tidsfraga. Jo, en kollega ar ute och letar efter sin forsvunna bror, jag hoppas verkligen att han hittas oskadd!

Det har ar inte forsta gangen det har hander, senast var det for ca 1 ar sedan, en liknande olycka som skakade hela Dar es Salaam, dodade folk och drev dem pa flykt. Nar skall folk lara sig att man inte kan ha depaer med sprangamnen inne i befolkade omraden?! I alla fall om man inte kan skota sakerheten?

Har kan ni lasa om explosionerna pa dn.se!

Nu läser jag "Utrensning" av Sofi Oksanen. Hon vann Prix Femina Étranger 2010 för samma bok.

Hittills så är den bra, sorglig och lite otäck.

Och mänsklig. Jag är väldigt svag för just mänsklig, det är bland de viktigaste egenskaperna som jag vill finna hos mina medmänniskor.

Min mor mejlade mig i lördags och berättade att bokhandeln i den lilla stad som ligger närmast byn där de bor är till salu.

Om bortser från att jag absolut inte har råd att köpa en bokhandel och att jag förmodligen skulle bli tokig efter ett halvår av att leva i ett samhälle med mindre än 6 000 innevånare, så väcktes ett inre, galet habegär.

Sedan jag fick mejlet har det susat i huvudet om hur man skall kunna utveckla en fysisk bokhandel, hur man skulle kunna dra igång bokcirklar och litteraturaftnar och hur alla smarta lösningar som jag har sett på olika bokhandlar runt om i världen skulle kunna implementeras för att göra stället till en oas. Vilka sidoaktiviteter som man kunde annordna för att skapa intresse. Det bara bubblade i hela mig.

Sedan kom verkligheten och träffade mig i bakhuvudet. Bokhandelsdöden. Bristande ekonomi. Och livsstilen som krävs för att framgångsrikt kunna driva ett sådant företag på en liten ort (antivkariatet fick slå igen för ett par år sedan). Byta Dar es Salaam med nästan 4  miljoner innevånare mot Mindre Svensk Ort med knappt 6 000 innevånare.

Jag tror att jag, trots min sjuka mage, skall unna mig en whisky i kväll för att sörja min bokhandel som jag aldrig hade. Och kanske aldrig kommer att få.

Alltså, ibland undrar jag hur det egentligen står till med det här som kallas "kosmisk balans". Vem är det egentligen som sitter och delar ut jäkelskaper högt och lågt till en del och skiter i andra? Som till exempel, jag och min sambo.

Vem tror ni, sedan vi flyttade till Tanzania, varit drabbad av följande åkommor; malaria, bronkit, bakterieinfektioner, urinvägsinfektioner samt blivit biten av obehagliga flugor som lägger ägg i ens kropp (hela två gånger, till och med)?

Emma eller Emmas Sambo?

Vem tror ni har sluppit undan alla slags konstiga obehagligheter och max haft en svår förkylning med lite feber?

Emma eller Emmas Sambo?

Och vem tror ni fick fladdermusbajs över hela sig under kvällprommenixen i gårkväll?

Emma eller Emmas Sambo?

(Ok, vi bor i ett av världens fattigaste länder, har mat på bordet, tak över huvudet och kläder på kroppen, så det borde inte vara något gnäll alls från den här sidan. Men se det inte som gnäll, se det som en reflektion över det så kallade fenomenet 'kosmisk balans'. Om det nu finns, överhuvudtaget...).

Uppdatering: Och om det nu var någon som undrade, NEJ, jag vill inte min sambo något illa, ABSOLUT INTE, jag vill inte att han skall få någon av alla de obehagligheter som har drabbat mig. Men...hur kommer det sig att av två personer som äter samma mat, rör sig på samma platser, bor i samma lägenhet, så är det bara en som blir drabbad och inte den andra? Det får mig mer att fundera; Vad har jag gjort i mitt tidigare liv som har gjort att jag förtjänar det här?! Vems tår har jag egentligen trampat på?! Om man nu kan fråga sådana saker, det kanske inte passar sig..?

Ja, klart att jag inte kunde hålla mig från bokrean, det vore ju konstigt att tro annat!

Jag gick ju självklart in på adlibris.se bara för att kika liiite på reaböckerna. Bara titta, inget mer.

Och hittade runt 10 böcker som jag väldigt gärna skulle vilja ha, bara genom en snabbtitt på de första som presenterades.

Alltså, nu måste jag ju kika lite mer, för att liksom se vilka pärlor som som finns att få tag i. Bara lite, inte mer... :-)

Jag har, sedan jag fastnade i läsandets garn på allvar, vid ca 11-12 års ålder, firat Bokrean som en andra julafton. Det var som en feber, hemma hos mig, när bokrea-katalogerna började rulla in. Jag och min mamma läste, kryssade för, diskuterade i en halv evighet, beställde och på bokreans första helgdag (vi bodde en bit utanför centrum), så åkte vi in och hämtade andäktigt ut vår förbestållda kasse (när man fortfaradne kunde göra så, min sorg var stor när det momentet togs bort - fast då började jag med Midnattsbesöken istället) och åkte sedan hem, gick igenom allt och läste, läste, läste. Vi var, båda två, som galna och vi älskade det.

När jag flyttade hemifrån så föll jag till stor del tillbaka på att handla på internetbokhandlarnas onlinereor, och toppade med ett par Midnattsbesök tillsammans med några riktigt inbitna vänner, för att riktigt kunna njuta ordentligt.

Sedan jag flyttade utomlands så har det här med bokrean blivit lite mindre laddat, såklart, eftersom jag inte kan få böckerna skickade ner hit till mig. De år som jag har åkt hem två gånger så har min mor hjälpt mig att shoppa online (ta emot, packa upp, skicka fakturanummer etc)  och jag packade ner allt när jag kom nästa gång och tog med mig, vilket i och för sig var toppen, jag njöt i fulla drag.

Men i år har vi inte  planerat att åka hem förens till jul, vilket lämnar få ursäkter till varför jag skulle handla på bokrean i år. Inga alls, faktiskt. Det blir onekligen komplicerat. Ergo, blir det ingen bokreashopping för mig i år, hur mycket det än smärtar mig.

Alltså undviker jag alla internetbokhandlar så mycket jag kan, med tanke på vilka förödande effekter det kan få.

...läser jag "Skynda att älska" av Alex Schulman.

Hittills, efter 70 sidor, mycket lovande.

Mellan lördag kväll och måndag kväll hölls ett Harry Potter-marathon hemma på Aly Khan Road.

Insvepta i kangas, ihopkrupna på vår röda soffa, så drogade vi film 1-6 och varje kväll somnade jag med Hogwarts innanför näthinnan, önskandes att världen var lite mer...magisk.

Det enda störande momentet var alla de gånger jag var tvungen att stoppa filmen för att förklara olika saker som jag insåg kunde vara svåra att förstå om man inte har läst böckerna, vilket min sambo inte har.

Okej, det andra störande momentet är att jag fick en extrem inre lust att läsa om böckerna, men att de alla ligger nedpackade i lådor hemma hos mina föräldrar. Meeen, skulle jag springa på dem på någon loppis här nere, så kanske de få följa med mig hem i alla fall.... :-)

Nu längtar jag i alla fall ännu mer till HP 7:2.

Jag läser en massa för tillfället, men får knappt ner en enda rad till bloggen. Det har blivit så mycket annat att prioritera. Som att sova, till exempel. Finns det inte el hemma (vilket det inte gjorde i gårkväll), ja, då orkar jag för tillfället inte fippla med levande ljus eller slåss med datorn som knappt har några batterier kvar. Då gör jag det enda rätta och går till sängs tidigt.

Så, jag tror att jag lungt kan deklarera att den här veckan kommer bli lite av en blogg-torka. Inget allvarligt, det är snart back in business igen (kanske fortare än vad jag själv vet, who knows?), men i alla fall bra mycket lugnare än vanligt.

Ses snart!

Tjing!

Företaget jag arbetar på har en postbox som man kan använda för privat bruk, det vill säga, alla som skickar något till mig kan göra det via den. Sedan åker en chaufför som kallas för Babu ("Babu" betyder farfar och används som respekterande tilltalsnamn åt äldre män. "Bibi"(farmor) för äldre kvinnor, "Dada" (syster) för jämnåriga kvinnor och "Kaka"(bror) för jämnåriga män. "Mzee"(Sir) till äldre män på en högre position), jag vet faktiskt inte ens vad Babu heter egentligen, och tömmer postboxen ett par gånger i veckan. Posten lämnas sedan över till växeltelefonisten som är ansvarig för att sortera och distribuera all inkommande post. Det brukar gå lite si och så med det, alltså, allt kommer fram, men kan bli liggandes på ett kontor i ett par dagar (eller mer).

I alla fall, i dag när jag gick förbi hennes kontor så låg det en norm hög med post och nyfiken som jag är så gick jag in och kikade, frågade om det fanns något till mig. Hon trodde inte det, men jag fick titta själv. Efter en stunds rotande hittade jag inte bara en, utan hela fyra försändelser till mig! Till saken hör att jag enda sedan jag var liten har varit oerhört förtjust i snail-mail, alltså att öppna brevlådan och hitta något spännande! Till och med ett utskick från min bank kan göra mig glad!

Så, i dag fick jag alltså jackpot! Inte bara fick jag ett brev från min bank, utan även ett brev från mina föräldrar, sydafrikanska tidningen Tanker Talk (nej, jag prenumererar inte) samt "Vredens Tid" av Stefan Tegenfalk. I dag startade som en mycket bra dag, måste jag säga!

...måste ändå vara att lyssna på min kollega vid skrivbordet brevid som bråkade med sin älskarinna via telefonen om att hon fortfarande låg i sängen (utan honom) vid kl 11 på förmiddagen.

Entertainment på hög nivå, my dear friends!

...läser jag 'How I taught my grandmother to read and other stories" av Sudha Murty.

Berättelser för barn ur Sudhas eget liv, från Indien under de senaste 50-60 åren.

Det var riktigt trevlig stämning på resturang Saffron, så mycket folk har jag aldrig sett där och vi njöt i fulla muggar.

MEN... Vi kunde bara stanna en timme, eftersom vi hade andra planer, och då hade det ännu inte startat... Vilket var visserligen var väldigt synd, men vi hann i alla fall få en försmak samt skriva upp oss på mejlinglistan så att vi är mer förberedda nästa gång!

Elsie Eyakuze på The Mikocheni Report tipsade mig om  den första Pen & Mic-festen. Ett litterärt event där det skall vara uppläsningar av diverse Tanzaniska författare( bland annat Langa Sarakikya och Walter Bgoya (som jag faktiskt inte känner till, men som jag hoppas stifta närmare bekantskap med i kväll), spelas jazz och sedan skall Muzungo Kichaa (dansk kille uppvuxen i TZ som sjunger på Swahili, väldigt populär) spela! Hela eventet är gratis, vilket väldigt bra, men det som är ännu bättre är att det arrangeras på en resturang bara 2 minuter från mitt kontor!

Jag hoppas verklgien att det finns försäljning av böcker av Tanzaniska författare på engelska, för jag tänkte besöka bankomaten innan och se till att jag har ordentligt med cash!

Enda smolket i glädjebägaren är att jag bara kan stanna en timme, efter det har jag annat inplanerat som jag måste gå på. Skit också....

I går hade vi strömavbrott igen, hela kvällen, och hur mycket jag än ville läsa ut "Bergets döttrar" av Anna Jörgensdotter så orkade jag inte fippla med levande ljus och gick och lade mig istället.

Men, det var ju bara några sidor kvar, så dem läste jag ut i bilen på väg till jobbet (och nej, det är inte jag som kör... :-)).