Lässvacka...?
Jag ska ta dig dit av Joyce Carol Oates sög liksom musten ur mig. Missförstå mig rätt, det var fantastiskt bra och smög in under huden på mig (obehagligt djupt in, men närmare om det någon annan gång....), men den sitter liksom kvar på mig och vill inte ut. Jag har tappat lusten till annan litteratur, till och med den jag redan har börjat på (Unseen Academicals av Terry Pratchett) och det brukar aldrig hända...
Jaja, det har bara hållit i sig i ett par dagar, när det touchar veckan, då har vi ett problem, Huston!
Avlutningen med Ayla
Nu har jag bara läst tre av de sex böckerna och känner för första gången på mycket länge att det kanske vore dags att ge Ayla en ny chans? Man kanske ser henne med andra ögon lite senare i livet...? Och som Ann skriver Ayla är numera en pusslande småbarnsmamma - vi förändras alla!
Sara Ohlsson i Byxelkrok
Jag är oerhört nyfiken på Sara Ohlssons 'Jag är tyvärr död och kan itne komma till skolan i dag', dels på grund av alla positiva recensioner, dels på grund av att huvudpersonen kommer från samma by som min sambo (som jag dessutom har tillbringat vartenda sommar i, forutom en (plus den kommande sommaren) da jag var i Afrika), nämligen Byxelkrok.
Jag har dessutom förlagt min kommande roman (om den någonsin blir skriven, det får tiden utvisa) i Byxelkrok, så det vore jättekul att se hur Sara beskriver platsen.
Paus
Första delen kom lite för nära, för första gången på mycket länge läste jag en bok som fick det att sticka till i hjärttrakten, fick mig att må lite fysiskt illa och värja mig mot texten.
För vem har inte någon gång i livet strävat för att passa in i ett sammanhang och märkt att det inte alls fungerar? Att man måste sträva ännu mer för att hålla sig kvar? Första delen av boken är precis som den värsta sådana situation som jag har varit med om, fast förmodligen gånger tusen. Man känner huvudpersonens desperation, nästan under huden.
Nu är jag dock innne på den andra delen, det känns redan bättre. nu väntar en annan sorts plåga.
Paus
Första delen kom lite för nära, för första gången på mycket länge läste jag en bok som fick det att sticka till i hjärttrakten, fick mig att må lite fysiskt illa och värja mig mot texten.
För vem har inte någon gång i livet strävat för att passa in i ett sammanhang och märkt att det inte alls fungerar? Att man måste sträva ännu mer för att hålla sig kvar? Första delen av boken är precis som den värsta sådana situation som jag har varit med om, fast förmodligen gånger tusen. Man känner huvudpersonens desperation, nästan under huden.
Nu är jag dock innne på den andra delen, det känns redan bättre. nu väntar en annan sorts plåga.
Den sämsta boken du kan minnas att du läst...?
Jag har tidigare hävdat att jag brukar vara rätt bra på att avgöra om jag kommer att gilla en bok innan jag börjar läsa den, och det hävdar jag fortfarande, men för den skull så förnekar jag verkligen inte att jag också läser böcker som är mindre bra och ibland faktiskt till och med skitdåliga. Så dåliga att jag skulle ha bekostat en allomfattande reklamkampanj för att varna folk för dem om jag hade råd.
Och jag kan dela med mig av en av de värsta läsupplevelserna jag någonsin haft!
Jag minns inte ens vad den heter, faktiskt, jag köpte den på loppis en sommar och den verkade lovande. En bok av en amerikansk kvinnlig författare som enligt baksidetexten skulle handla om en firad countrystjärna som tvingas hem (under protest) till den lilla staden i amerikanska södern för att under några sommarveckor ta hand om sin sjuka mor, eftersom hennes syster tycker att det är hennes tur. So far so good. Storyn är simpel, ett typexempel av "småstadsflicka som blivit rik och måste tas ner på jorden genom en nyttig reality check och återförenas med sitt gamla liv". Kan göras bra, kan göras till en plåga och jag minns fortfarande chocken över att Månpocket hade tryckt sådant skit. För klyschorna flödade på ett rent obehagligt sätt och för att jag inte skall skriva ett milslångt inlägg, samt förstöra resten av min dag (ja, jag blir fortfarande SÅ irriterad när jag tänker på det, att jag helt enkelt får ta det i punktform, annars finns risken att jag smäller av....).
1 Stjärnans syster är fet, ful, otrevlig, bitter och avundsjuk. Det slutar hon aldrig vara, det blir aldrig någon försoning med stjärnan som man skulle kunna tro, utan stjärnan lär sig bara att ignorera sin bittra, fula, missunnsamma syster - det finns ju så många andra i byn som uppskattar henne och ser hennes talang.
2 Stjärnans mor är en tröttsam kombination av Kristen Amerikansk Höger och något som skall likna godhjärtad gumma. Funkar INTE.
3 Självklart har den nördiga pojken (som var kär i stjärnan tills hon flyttade från staden, Hon Krossade Hans Hjärta (utan att veta om det, egentligen, hon var bara ungdomligt taskig) och han har alltid jämfört alla kvinnor i livet med henne) i huset intill vuxit upp till en godhjärtad hunk (änkling, tror jag) som vunnit stjärnans mors gillande. Hn har dessutom en tonårsdotter som blir förhäxad av helt plötsligt att ha En Riktig Stjärna som granne.
4 Romansen mellan stjärnan och grannen är så förutsägbar att man nästan somnar, á la Hon Inser Att Hon Behöver En Riktig Man och att Hon Har varit Blind I Alla År. Alla blir glada (stjärnans mor är ju mer som en pimp, alltid håller hon på grannen). De har någon mikroskåpiskt gräl, men sedan är allt frid och fröjd igen.
5 Stjärnan och grannens dotter börjar umgås (hon är väl runt 15 år) och kommer sååååå bra överens, sedan upptacker stjärnan att dotterna har en ENORM talang för att sjunga och bjuder med grannen och dottern till sitt übertjusiga hus i Nashville för att dottern skall få spela in en låt.
6 De återvänder till huset alla tre där de emottags av stjärnans mexikanska hushållerska som konstaterar att sjtärnan har gått upp ca 3 kg men det skall hon nog rätta till, stjärnan måste ju kunna få plats i alla sina svindyra scenkostymer. Stjärnan och grannen bestämmer sig för att de inte kan leva utan varandra och bestämmer sig för att gifta sig, dottern är överlycklig, modern är överlycklig och systern är fortfarande bitter, sur och fast i en jobbigt relation. Dottern bli dessutom stjärna, precis som stjärnan herself.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Alltså, frågorna haglar.
- VEM kom på den brilljanta idea att ödsla tid och pengar på att översätta den här skiten?
- VARFÖR blev den ens publicerad?
Och sist, men inte minst, HUR skall jag göra för att komma över den här oerhört traumatiska läsupplevelsen?!!
Vilken är den sämsta boken du någonsin läst? Gav det dig men för livet?
Dela gärna med dig av dina upplevelser!
Varför bloggar man...? Egentligen?
Varför bloggar man egentligen? Är det skillnad på bokbloggar och bokbloggar? Och vad kännertecknar i sådana fall de skillnaderna? Och, mycket intressant, vem bestämmer vad som är vad?
Debatten startade lite med att Karin på En Bokcirkel För Alla bloggade om man gör sig mer synlig som bloggare och hur man attraherar fler läsare (bland annat) och diskussionen drog genast igång. Dock har jag inte riktigt förstått alla svängarna, är det inte bra att vi får fler läsare och uppmärksammar varandra? Att vi, som bokbloggare, tillsammans utvecklas?
Den har rasat de senaste dagarna och jag tycker att det är både intressant och tankeväckande. Har dock inte hunnit läsa allt som sagts i debatten, bör väl tilläggas, men grunden handlar till stor del om varför man bloggar, vilket syfte man har med sin blogg och vad man väljer att publicera sig.
Om det nu är nägon som är intresserad så tänkte jag reda ut min egen ståndpunkt i debatten. Känner ni inte för att läsa det så förstår jag fullständigt, hoppa vidare till nästa inlägg eller vänta på ett kommande, förmodligen kommer det handla om att jag hittade fotogen i lunchmaten på jobbet i dag, det är förmodligen mer intressant. Men, i alla fall;
Jag har sedan tidigare en policy för recensionsexemplar som jag håller mig till och den är väldigt enkel - får jag ett erbjudande om en bok så kollar jag upp den och om jag tycker att boken i fräga verkar läsvärd, ja, då tackar jag "ja". Jag är fullt medveten om att det gör att jag förmodligen blir mer positiv till de böcker jag då får, men varför skall jag ta emot böcker som kommer att bli hyllvärmare och som jag absolut inte är intresserad av att läsa dem?
Jag bloggar för att jag tycker att det är kul - dels att skriva mina egna åsikter om böcker och dels för att jag vill läsa andras och få igång diskussioner och delta i dem. I bland skiter jag i att skriva om böcker jag läst, ibland gottar jag ner mig i smådetaljer som jag, just jag och kanske bara jag, tycker är intressanta. Och det kan jag göra för att det här är just min blogg och ingen annans. Jag får inte betalt för att skriva här och bestämmer själv vad jag vill tjattra om, vad jag tycker om och vilka jag vill länka till. Ni andra kan bestämma själva om det är tjatter ni vill lyssna på eller inte, precis som jag bestämmer vilka bloggar jag vill hänga på.
Men när man bloggar, är det inte självklart att man vill nå ut till intresserde läsare? Jag är med i olika nätverk (t.ex. Bokbloggar.nu) för att jag vill gärna nå ut med mina inlägg samtidigt som jag vill hitta andra bloggar som skriver roligt, intressant och bra? Jag välkomnar gärna tips om hur man når ut till fler läsare, för det bland det viktigaste (roligaste!) för mig som bloggare, är just att snattra med andra bloggare. The more, the merrier, I say.
Det har skrivits en massa bra saker i diskussionen (mycket av det bra mycket bättre än de futtiga raderna jag fick ihop), läs dem också;
Forma Books Blog Award
Jag har ju tidigare bloggat om att jag har saknat ett ordentligt bloggpris bara för bokbloggare, och tankar är ju bevisligen som fjärilar, fångar inte jag den så fångar någon annan den. Tur var väl det, det är svårt att arrangera ett svenskt bloggpris nere från Afrika.
Forma Books har tagit tag i saken ordentligt och har nu introducerat Forma Books Blog Award som skall vara återkommande och ges till någon som har "på bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett alldeles eget rum för den bokintresserade att vistas i".
Priset är på 25 000 kr och delas ut i samband med Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Det är fritt fram att nominera bloggare fram till 15 maj, sedan tar en jury över och tre kandidater. Efter det blir det allmän omröstning.
Är du intresserad och vill nominera någon till priset? Då kan du göra det här!
HBTQ-litteratur!
Mina våta Narnia-drömmar besannas!
ÄNTLIGEN har någon nappat på den UNDERBARA idén att göra film av "Min morbror trollkarlen" av C.S. Lewis! DN.se berättar om det här!
Det har hittills alltid varit "Häxan och Lejonet", "Caspian, prins av Narnia" och "Kung Caspian och skeppet Gryningen" som har varit på tapeten. Och visst, jag älskar dem med (jag älskar hela serien) men mina absoluta favoriter har alltid varit "Min morbror trollkarlen" och "Hästen och hans pojke". Jag hade hört ett rykte om att det fanns planer på att göra alla 7 böckerna till film, men jag vågade aldrig lita fullt på det. Nu tror jag nästan att det är sant.
"Min morbror trollkarlen" (i samma utgåva som på bilden) var en av de första kapitelböcker som jag fick i present, lite innan jag klarade att läsa själv och jag minns att den låg och väntade på mig. När jag väl kom igenom den så drabbades jag av min första (kan man säga "första" om något som aldrig har tagit slut...?) Narnia-feber och lånade dem alla på biblioteket. Nästkommande bokrea så tjatade jag mig till del 2-7 och sedan dess jag läst dem frenetiskt (ja, i fynden från Dar Animal Haven finns Narnia också med, ser ni?).
Så, nu har jag klargjort att mina förväntningar är skyhöga. Den stora frågan är dock; VEM skall spela Morbror Andrew?! Trots att jag älskar Alan Rickman och han är den absoluta favoriten bland den brittiska skådespelareliten så är jag inte 100% på att han är Den Rätte för den här rollen. Fast det är klart, han har, mig veterligen aldrig gjort en dålig prestation, så han får förbli min favorit.
Vem skulle ni vilja se som den knepige, knasigt Mrobror Andrew?
Störiga människa!
Har man rätt att bli arg på en oerhört störig karaktär? Jag tar mig den rätten, för jag håller på att störa ihjäl mig på Israel Armstrong, huvudpersonen, i The bad Book Affair.
Han är deprimerad och det är ju en sak, men måste han vara korkad, menlös, velig och missuppfatta precis allt? Måste man vägra göra de enklaste saker, inte klara att svara på de enklaste frågor och vara totalt ointresserad av det mesta i sin omgivning? Saknar entusiasm för precis allt? Jag antar att det är det som skall vara charmen med honom, men jag får mest lust att ge honom en örfil i alla hans "ehum", "uhuh" och gnäll om att folk tror att han är över 30 trots att han faaaktiskt inte fyller det förens i nästa vecka. Och han kan inte erkänna när han inte vet hur man skall göra saker och ting (som att blanda färg) och det blir pannkaka av allt.
Och han är besviken över sitt liv och vart i livet han befinner sig, men gör inte ett skit för att det skall förändras och bara tjurar hela tiden. Okej, kurser i Ansiktsmålning eller Sagoläsning kanske inte är jordens roligaste, men är det som erbjuds plus att det obligatoriskt med fortbildning inom ens yrke, men måste man benhårt vägra? Och sedan blir det mer gnällgnällgnäll från Israels håll och skulle det vara författarens mening att man skall väckas av sympati för den "dråpliga" huvudpersonen så har han misslyckats totalt. Jag kan bara tänka på hur det skulle vara att ha en sådan person i min närhet under en längre period och jag skulle nog få spel och ge honom en rejäl omgång, som han förmodligen skulle må bra av.
För övrigt, förutom de avsnitten då huvudpersonen beter sig som en lallande fåne, så är det en ganska bra bok. Men min motvilja växer för tillfället kraftigt...
Arkeologen Agatha Christie
I December läste jag 'Come, tell me how you live - an archaeological memior' av Agatha Christie Mallowan. Hon berättar om några av alla de arkeologiska expeditioner som hon följde med sin make på, 1930-tal om jag inte minns fel. De åker till de områden i Syrien, Trukiet och norra Irak (bland annat Nimrund) och ordnar utgrävningar, sorterar fynd och parerar kulturella krockar. Den var riktigt intressant och en del saker kunde jag känna igen mig i. det fanns en del bilder och det var spännande att se hur de levde och vad de hittade. Christie var riktigt engagerad och sorterade, fixade och donade. Av någon anledning så bloggade jag aldrig om den.
Nu läser jag på dn.se att föremålen de hittade nu har plockas fram och eventuellt skickas till museumet i Bagdad eftersom deras egna blivit förstörda. Man konstaterar att Christie rengjorde tydligen många av elfenbensföremålen med sin tjusiga, dyra hudkräm - och att de inte verkade ha tagit skada av det. Undrans om ett något smart företag kan använda det som marknadsföring? "Rengör allt, även dina assyriksa elfenbenssmycken! Allt +2600 år"?
Adlibris no love me no more?
Alltså, jag kunde inte stå emot, och tänkte slå ihop en liiiiten beställning från adlibris som skulle kunna ligga och vänta på mig hemma i Sverige.
Men det visade sig att jag, mångårig kund som brukar shoppa järnet ett par gånger om året och inte har en enda betalningsanmärkning, inte längre är berättigad till 30 dagars kredit i och med deras nya system, eftersom jag inte längre är skriven i Sverige.
Ergo, det finns bara en (nej, två!) saker kvar att göra: ladda upp mitt VISA-kort (det borde väl ändå funka? Cash is king?) eller värva min ömma moder till bokbulvan.
Ett ypperligt I-landsproblem för en tvättäkta bokoholic....
UPDATE: Nu, sa har dagen efter, har bade adlibris kundtjanst hort av sig och erbjudit att forsoka losa dilemmat (se kommentaren har nere!) samt min mor som har erbjudit sig att bli bokbulvan! Karlek, till bade mor och adlibirs!
Patetiska abstinens...
Bokrean framkallar en riktigt patetisk absinens hos mig. Viljan att bestalla, bära hem, slita upp och sedan gosa ned sig i en hög och bara läsaläsaläsa är oerhört stor just nu. Dock är det ju tyvärr direkt omöjligt, frakten av de enorma högarna ner till Tanzania skulle onekligen bli rätt dyr. Men, det här behovet har vuxit genom åren, jag har inte varit med på en bokrea irl sedan 2007, ergo, behovet växer.
Så, för att stilla klådan lite har jag frågat min mor om inte hon vill köpa något från bokrean och om hon behöver min hjälp med att beställa hem det till henne. Det skulle liksom ge mig i alla fall själva beställningsmomentet att glädjas över.
Jag vet, ni behöver inte säga det högt.
Patetsikt.
Jag vet.
Krama en biblotikarie-dagen...?
Hörde på Bokhora att det är Krama en biblotikarie-dagen i dag och jag har tyvärr ingen tillgänglig här i TZ (kanske borde försöka smita förbi universitetsbiblioteket på vägen hem?), så jag vill skicka en virutiell kram till alla fina biblotikarier som har spelat så stor roll för mig och min utveckling genom åren. Från skolbibliotikarierna på mina skolor (allt från låg-, mellan- och högstadium till gymnasium och universitet) som puffat och stöttat, plockat fram böcker, förklarat och visat, från alla på alla Stadsbibliotek som har stått ut med en massa frågor och kommit med tips till de på kommunbiblioteken där jag praktiserade på mellanstadiet (som lät mig låna hem kasse efter kasse, trots att jag egentligen skulle vara ett år äldre för att få låna så många). Och, sist men inte minst, till alla bloggande biblotikarier som förgyller min vardag flera gånger varje vecka!
STOR kram till er alla, ni gör ett fantastiskt jobb! Sluta aldrig med det ni gör, det vore fruktansvärt!
Inred och bo som i en bok...?
När jag läser om magiska trädgårdar, vindlande slott och knakiga gamla trähus med torn och tinnar, då går jag igång extra mycket på berättelsen de finns med i. Jag vill ha en prunkande magisk trädgård där allt växer ( hej Min morbror trollkarlen!), enroma slott (hej valfri Bröderna Grimm-saga!) eller vindlande torn i trä (hej Mumintrollen!) i min vardag och problemet är att de liksom har blivit lite av mina preferenser när det gäller att hitta ett framtida boende. Min sambo är minst sagt inte helt road, vaaad kan det bero på?
Dock skall det sägas att jag har heltandra preferenser när det gäller själva inredningen. Även om man kan gilla de svalt avskalade ytorna i valfritt inredningsreportage så är min verklighet helt annorlunda. Min förebild när det gäller inredning är någon som har hängt med sen barnsben, någon som jag har älskat djupt och som jag fortfarande beundrar. Så här, liksom;
Say no more! Så här vill jag ha det hemma hos mig!
Bokrean 2011
Jag har, sedan jag fastnade i läsandets garn på allvar, vid ca 11-12 års ålder, firat Bokrean som en andra julafton. Det var som en feber, hemma hos mig, när bokrea-katalogerna började rulla in. Jag och min mamma läste, kryssade för, diskuterade i en halv evighet, beställde och på bokreans första helgdag (vi bodde en bit utanför centrum), så åkte vi in och hämtade andäktigt ut vår förbestållda kasse (när man fortfaradne kunde göra så, min sorg var stor när det momentet togs bort - fast då började jag med Midnattsbesöken istället) och åkte sedan hem, gick igenom allt och läste, läste, läste. Vi var, båda två, som galna och vi älskade det.
När jag flyttade hemifrån så föll jag till stor del tillbaka på att handla på internetbokhandlarnas onlinereor, och toppade med ett par Midnattsbesök tillsammans med några riktigt inbitna vänner, för att riktigt kunna njuta ordentligt.
Sedan jag flyttade utomlands så har det här med bokrean blivit lite mindre laddat, såklart, eftersom jag inte kan få böckerna skickade ner hit till mig. De år som jag har åkt hem två gånger så har min mor hjälpt mig att shoppa online (ta emot, packa upp, skicka fakturanummer etc) och jag packade ner allt när jag kom nästa gång och tog med mig, vilket i och för sig var toppen, jag njöt i fulla drag.
Men i år har vi inte planerat att åka hem förens till jul, vilket lämnar få ursäkter till varför jag skulle handla på bokrean i år. Inga alls, faktiskt. Det blir onekligen komplicerat. Ergo, blir det ingen bokreashopping för mig i år, hur mycket det än smärtar mig.
Alltså undviker jag alla internetbokhandlar så mycket jag kan, med tanke på vilka förödande effekter det kan få.
Kärnfrisk familj?
DN.se skriver om den danska familjen Mauritson som gjorde en helomvändning från sitt liv med för mycket socker, öl och annat tjafs till en "sundhetsrevolution" som gjorde dem gladare, smalare lyckligare och gav dem ett bättre sexliv. När de hade lyckats med det så skrev de boken "Kärnfrisk familj" där de delade med sig av sina tips till andra (sedan kom en hel industri på köpet, menmen...).
Nu kommer boken till Sverige och jag måste säga att jag är nyfiken. Lite skeptisk, men nyfiken. Jag jobbar för mycket, stressar en hel del, tränar för lite, tycker mycket om sötsaker och tar gärna en öl/ett glas vin ibland. Plus att lunchen som serveras här på företaget består till största delen av...ris. Är ofta lite halvtrött och kan sova mig igenom nästan vad som helst.
Så, det vore kanske lite bra att se om de har något intressant i sin "formula"? Visserligen brukar det mesta som kommer i sådana böcker se likadant ut som en mängd andra böcker som redan tryckts upp i våra ansikten i omgångar, men det är alltid kul att se hur budskapet är förpackat och om det har kommit någt nytt senast senaste bomben i bokhandlarnas hälsoavdelning....
Hans Arnold
Trots det ideliknande stadie jag befinner mig i så kunde jag inte låta bli att hosta till och blir lite ledsen när jag läste på DN.se att illustratören Hans Arnold hade gått ur tiden.
Jag älskade hans bildern när jag var barn (och fortsatte i vuxen ålder) och kunde inte se mig mätt på hans bilder, speciellt Allrakäraste syster av Astrid Lindgren.
Oerhört vackra bilder och jag undrar om det går att beställa litografier av honom, vore fantastiskt att ha på väggen, kanske flankerad av John Bauer?
Ni kommer väl ihåg...?
