Emmas Bokhylla

I tredje boken om varulvskatten (kan man översätta werecat till det? Skit samma, det får blir så ändå) Faythe Sanders så ligger hon riktigt illa till. I och med att hon tidigare har begått två av kattsamhällets dödssynder, att infektera en människa så att den blir smittad och därigenom en valulvskatt och att med flit döda en annan katt, så står hon nu inför rätta och tre av USAs alfahannar (som dessutom inte gillar henne för att hon inte är tyst, mild och inte ännu har börjat reproducera sig och säkra klanernas framtid) skall döma henne för hennes brott. En dom som mycket väl kan komma att bli döden.

För att få genomföra rättegången i fred har katterna hyrt en lodge uppe i bergen, långt ifrån civilisationen. Kort efter att de har kommit kommer en varulsvbjörn (ja, herregud, jag vet inte heller vad jag skall översätta det med…) och beklagar sig över att det drar runt en massa okontrollerade katter runt berget och att de stör och stökar till. Snart infångas en ung katt och till allas förvåning så visar det sig vara en hona. Eftersom det bara finns tio (nja, nio efter mordvågen i bok ett) registrerade honor i hela USA så väcks allas förundran. Vem har tappat bort en värdefull hona utan att efterlysa henne…? När det dessutom visar sig att hon är mycket ung och helt oerfaren när det gäller kattseder, så kallas Faythe in för att ta hand om henne och vinna hennes förtroende, något som hon gärna gör. Samtidigt som hon lär känna den unga honan så fortsätter rättegången, men avbryts åter igen när de vilda katterna i området gör gemensam sak och försöker frita den unga honan för att använda henne för att bilda en egen klan.

Jag gillar serie om Faythe Sanders, den har riv och klös och är en rolig omväxling till alla vampyrer som är så populära just nu, men i den här boken är hennes karaktär både gapig, korkad och stökig. Jag har full förståelse för att man kan bli asförbannad för patriarkatets förtyck (speciellt om man får det uppkört gång på gång i ansiktet med sitt eget samhälles föråldrade kvinnosyn), men bara för det så behöver man ju inte bli direkt korkad och nästan medvetet sabba sina chanser att bli friad. Övermodig och dumdristig så utmanar Fatyhe rådet igenom och igen, och till slut hamnar hon helt enkelt i fällan. Visserligen blir hon tillslut frikänd, men det blir ändå andra konsekvenser av allt tjafsande. Jag föredrar att vara mer strategisk och för mig blir Faythe irriterande till slut. Ibland är ändå den bästa hjältinnan den som vet när det är dags att hålla käften…

Det här är fortsättningen på Stray, den första delen i serien om Faythe Sanders, tabby werecat (som varulv, fast en stor katt istället) i USA.

I första boken ingick Faythe en pakt med sin far som gick ut på att om han tillät henne vara med och hämnas på männen som kindnappade, våldtog och mördade unga, tabbies så skulle hon flytta hem under en tvåårsperiod och tränas och utbildas inom sin egen klan. Faythe återförenas även med Marc och känner att saker och ting börjar återgå till det normala så sakteliga.

I andra boken har hon börjat jobba i sin fars inofficiella vaktstyrka, något som är extremt ovanligt bland honkatter, och gör allt från att kicka ut ovälkomna katter från territoriet till att städa upp lik och skydda kattsamhället i USA. När det helt plötsligt börjar dyka upp mördade werecats inne på hennes fars territorium så kallas styrkorna samman för att reda ut problemet och snart börjar frågetecknen dyka upp. Varför har alla de mördade katterna besökt strippklubbar? Varför saknas det kvinnor från flera klubbar runt om i området? Och hur kommer det sig att det luktar främmande honkatt om nästan alla….?

Snart inser Faythe att vem det än är som mördar hej villt så är det någon som känner henne sedan tidigare, och som onekligen verkar gå rakt på en enda sak – hennes hem och henne själv.

Jag gillar böckerna om Faythe, även om hon som karaktär är lite väl jobbig (Tjafsig, helt enkelt. Jag har liksom kust att säga åt henne att alla fattar att det är jobbigt att växa upp i ett hierarkiskt kattsamhälle, men för guds skull, uppför dig lite smidigt och diplomatiskt istället för att bara skrika hela tiden…) att ha och göra med ibland, så är hon en frisk fläkt som är oerhört driven och ser till att hon inte bara är en sådan som blir styrd, utan även en sådan som styr. Underbar, jag älskar kick ass-hjältinnor som skiter i att sitta på sina satängklädda kuddar och väntar på att bli hjälpta, och i stället bestämmer skit för att sparka loss allting själv istället!

Ibland läser man böcker på helt fel sätt och förstör genom det hela läsupplevelsen, det blir ju inte riktigt som man hade tänkt sig. För mig händer det här ofta när jag har längtat så mycket efter en bok att när jag väl har den i mitt grepp inte kan slappna av, suga lite på karamellen och vänta tills jag har tillräckligt med tid att sitta ner och läsa den i ett sträck, eller i alla fall i så få sittningar som möjligt, och istället läser den hackigt, i bitar här och där, tre sidor där, fem sidor här. Vissa böcker fungerar det bra med, vissa inte.

I November (ja, exakt ett år sedan) förra året sträckläste jag bok nummer 1-8 i Sookie Stackhouse-serien och var helt fast i dess grepp. Det var det enda jag gjorde där ett tag, lästelästeläste om Sookie, Bill, Eric, Jason och deras värld. När man läser som så är det lätt att fastna och att allt flyter ihop lite – jag har till exempel ingen koll om vilka delar av handlingen som utspelar sig i vilken bok längre, det är en enda lång berättelse.

Och självklart vill jag ha alla böckerna i en och samma utgåva (en av dem är i ” fel”, den skall jag byta ut när tillfälle ges) och väntade därför länge på att ” Dead and gone” skulle kom i rätt upplaga. När den väl gjorde det så beställde jag den på adlibris och min svärmor tog med den ner till mig när hon kom och hälsade på i september.

Och jag kastade mig över den, eftersom jag har väntat så länge. Och det blev, såklart alldeles hackigt, eftersom jag hellre än läsa självklart ville umgås med familjen när de var på besök och bara läste en liten stund innan jag somnade, i bilen etc. Jag visste ju självklart att jag borde ha väntat tills jag hade lite tid att sträckläsa, jag visste till och med att den tiden skulle komma snart, men jag kunde inte hålla mig, helt enkelt.

Så det blev som det blev. Den var bra, den fyllde mina förväntningar, absolut. Bon Temps blir överrumplat när varulvarna och andra shifters väljer att komma ut precis som vampyrerna och det dröjer inte länge innan något riktigt hemskt händer i Sookies närhet. Samtidigt börjar det röra sig ibland älvorna och Sookie hamnar åter igen i skottlinjen. Och boken var bra, men jag hamnade inte i det djupa läsflow som jag hade hoppats på, det blev inte riktigt som jag hade tänkte mig och jag har bara mig själv att skylla.

Det här måste jag komma ihåg tills nästa gång jag får en karamell.

Jag fick ju ett rejält ryck och införskaffade en rad Terry Pratchett-böcker som jag slukade med stor frenesi under ett par veckor, det brukar komma med jämna mellanrum. Jag tror att det har lagt sig för den här gången, och det var underbart, men nu kommer det nog att dröja ett tag innan jag hugger tag i dem igen, men det kan man ju aldrig vara 100% säker på…

Det här är ytterligare en bok om en av mina favoritkaraktärer i Skivvärlden (Discworld, världen som är en rund skiva som balanserar på fyra elefanter som i sin tur står på en jättesköldpadda som simmar fram genom världsrymden (don’t ask, jag undrar vad Terry rökte för ganja när han kom på det här, jag skulle också behöva ett bloss, för det här älskar jag!)), Sam Vimes, Head of Citywatch och Duke av Ankh-Morpork and hans fru, Lady Sybil.

Patriciern, ledaren över Ankh-Morpork, behöver skicka en diplomat med kunskaper utöver det vanliga till Überwald (som jag alltid har varit nyfiken på), det iskalla riket i norr som kryllar av vampyrer, varulvar, dvärgar och annat knytt, för att övervaka det kommande valet av dvärgakung. Valet riskerar att orsaka en hel del oroligheter och det är bäst att någon är där och håller ett öga på saker och ting. Någon som är stark nog att inte bli inlurad i diverse politiska spel och som är smart nog att ta sig ur dem när allt väl gått åt helvete. För det är stor risk att det gör det, särskilt när man inte har hört något från den förre diplomaten på alldeles för lång tid…

Klart att jag inte blir besviken, Terry levererar som vanligt och det fullkomligt osar av psykopatiska varulvar, nyktra vampyrer som smider politiska ränker och dvärgar som förargas över de kvinnliga dvärgarnas övertygelse att de har rätt att bära både högklackat och smink.

Terry my dear, jag måste nog se till att hotta upp mitt tempo lite, för det känns som om jag ligger sorgligt efter med hans böcker, han producerar nästan i samma takt som JCO. Men bara nästan.

Den här recensionen finns numera på LitteraturMagazinet.se.

Jag är oerhört förtjust i Sookie Stackhouse (både i bok och TV form) och har läst de första 9 böckerna i serien. Men, de räcker ju inte i all evighet och då kan man (jag, menar jag ju egentligen, jag skall inte dra in någon annan....) behöva något slags substitut och nu tror jag att jag kanske har hittat något tillfälligt. Nämligen Stray av Rachel Vincent. Boken är den första i en serie på sex och handlar om werecat Faythe och hennes flock på sitt territorium i Sydöstra USA. Det här har börjat lovande och mer kommer här på bloggen inom kort!

Det finns en ständigt pågående diskussion inom bokvärlden, den om Filmen eller Boken. Vilken som är bäst, vilken man skall se först och hur man kan förhålla sig till den ena eller andra.

I de flesta fall så brukar jag tycka att boken är bättre än filmen, men ibland att filmen i vissa fall är mer lättillgänglig, som Sagan om Ringen och ibland i fin harmoni, som Harry Potter. I en del enstaka fall (som Forrest Gump, den boken måste jag nog läsa om snart, för att se om mitt uttalande fortfarande stämmer) så är boken en totalkatastrof som man har lyckats göra till en oerhört smart film, eller bara riktigt, riktigt trist och något som bara riktigt bra manusförfattare lyckats omvandla till en framgångssaga (som Sex and the City).

I fallet Inkheart (del ett i en trilogi) så såg jag filmen innan jag läste boken, och när jag läste boken så ångrade jag det. Mycket. För jag kunde lätt inse att jag hade njutit så mycket mer av att läsa boken, och kunna få hela historien att komma till mig i sin egen takt, med mina egna bilder och överraskningsmoment. Nu vet jag ju hur det skall gå, eller kan lätt räkna ut det, och boken är ett mycket större djup än vad filmen hade, även om filmen var riktigt bra.

Inkheart handlar bokbindaren Mo och hans dotter Meggie, deras kringflackande liv runt om i Europa tillsammans med deras böcker. Meggies mamma har varit försvunnen så länge att Meggie knappt ens minns henne, och Mo talar väldigt sällan om henne. En natt knackar det på dörren och det står en underlig figur utanför, Dustfinger, som verkar vara en bekant till Mo. Meggie trivs inte alls med att han har dykt upp i deras liv och vill gärna att han försvinner, man samtidigt så verkar han veta en massa saker som hon är nyfiken på, så hon bestämmer sig för att försöka bli mer vän med honom. Snart uppdagas det att Mo har en särskild gåva; när han läser en bok så kommer gestalter och karaktärer levande ut ur berättelsen! Men, varje gång någon kommer ut ur boken, så måste någon gå tillbaka in i den, och det är därför Meggies mamma inte längre finns hos dem. Hon och familjens två katter försvann in i boken Inkheart, samtidigt som bokens ärkeskurk, hans hantlangare och Dustfinger kom ut ur den. Mo har sedan dess försökt hitta ett nytt exemplar av boken och läsa ut henne igen, men eftersom de som har kommit ut ur boken kanske inte vill tillbaka igen, så har en jakt på de sista exemplaren av Inkheart börjat…

Jag tycker om den här historien och tänker lägga vantarna på de andra böckerna i serien, absolut, men jag kan ändå inte hjälpa att jag stör mig på vissa delar i berättelsen. Som att man lätt hade kunnat avhjälpa problemet med att det inte längre finns några exemplar kvar av boken genom att kila in på vilken billig printshop som helst och kopierat upp den i en 10-15 kopior. Som student tillbringade jag otalet timmar med att kopiera uppsatser, källmaterial från dammiga gamla arkiv och gamla böcker som inte längre går att få tag i, för mig är lösningen lätt som en plätt.

Ibland skall man hålla sig kort, speciellt när man talar om något som man älskar. För börjar man tala för mycket om det man älskar, så kan man ibland hålla på alldeles för länge och kanske till och med trötta ut dem man talar till så pass mycket att de inte vill lyssna på en i fortsättningen. Därför skall jag fatta mig kort när jag talar om Terry Pratchett.

I Diskvärlden, i en avlägsen del av det avlägsna landet Borogravia, bor Polly Perks tillsammans med sin far och bror. Borogravia är med sina mer än femhundra år av konstant krigsföring och sin skogstokige gud Nuggan och alla hans styggelser (Katter? Styggelse! Färgen blå? Styggelse! Fotografier? Styggelse! Osv. i all evighet) ett väldigt komplicerat land att leva i, speciellt som dessa två faktorer långsamt utarmar landet.

Polly lever ändå ett ganska bra liv med arbete på familjens taverna, tills den dag hennes äldre, lätt efterblivne, bror Paul bestämmer sig för att gå med i armén. Paul försvinner glatt i väg med rekryterarna för att delta i Det Viktiga Kriget och när hon inte har hört av honom på nästan ett år, så blir Polly orolig på riktigt och bestämmer sig för att leta rätt på honom. Hon klipper sitt hår, snor sin brors avlagda kläder och drar till närmsta by där hon skriver in sig i armén som ”Oliver”. Tillsammans med de andra rekryterna, ett gäng unga grabbar, en vampyr och ett troll vandrar de mot fronten, och det börjar mer och mer inse att det här inte är ett krig de håller på att vinna, utan obönhörligen förlora. För Polly går det ganska bra, hon kommer överens med Sergeant Jackarum och Löjtnant Blouse och börjar utvecklas till en bra soldat. Men hur skall det bli när de kommer till fronten? Och varför är det flera av de andra rekryterna som också sitter ner när de kissar…?

En underbar Terry Pratchett-skröna, med gästspel av både Sam Vimes och Angua från Stadsvakten i Ankh-Morpork! Att jag kunde vara ifrån Pratchett så länge det trodde jag inte, och jag blev påmind om honom av ett inlägg hos Bookwitch på svenska, hon har träffat honom och det kan du läsa om bland annat här.