Dead and gone av Charlaine Harris
Ibland läser man böcker på helt fel sätt och förstör genom det hela läsupplevelsen, det blir ju inte riktigt som man hade tänkt sig. För mig händer det här ofta när jag har längtat så mycket efter en bok att när jag väl har den i mitt grepp inte kan slappna av, suga lite på karamellen och vänta tills jag har tillräckligt med tid att sitta ner och läsa den i ett sträck, eller i alla fall i så få sittningar som möjligt, och istället läser den hackigt, i bitar här och där, tre sidor där, fem sidor här. Vissa böcker fungerar det bra med, vissa inte.
I November (ja, exakt ett år sedan) förra året sträckläste jag bok nummer 1-8 i Sookie Stackhouse-serien och var helt fast i dess grepp. Det var det enda jag gjorde där ett tag, lästelästeläste om Sookie, Bill, Eric, Jason och deras värld. När man läser som så är det lätt att fastna och att allt flyter ihop lite – jag har till exempel ingen koll om vilka delar av handlingen som utspelar sig i vilken bok längre, det är en enda lång berättelse.
Och självklart vill jag ha alla böckerna i en och samma utgåva (en av dem är i ” fel”, den skall jag byta ut när tillfälle ges) och väntade därför länge på att ” Dead and gone” skulle kom i rätt upplaga. När den väl gjorde det så beställde jag den på adlibris och min svärmor tog med den ner till mig när hon kom och hälsade på i september.
Och jag kastade mig över den, eftersom jag har väntat så länge. Och det blev, såklart alldeles hackigt, eftersom jag hellre än läsa självklart ville umgås med familjen när de var på besök och bara läste en liten stund innan jag somnade, i bilen etc. Jag visste ju självklart att jag borde ha väntat tills jag hade lite tid att sträckläsa, jag visste till och med att den tiden skulle komma snart, men jag kunde inte hålla mig, helt enkelt.
Så det blev som det blev. Den var bra, den fyllde mina förväntningar, absolut. Bon Temps blir överrumplat när varulvarna och andra shifters väljer att komma ut precis som vampyrerna och det dröjer inte länge innan något riktigt hemskt händer i Sookies närhet. Samtidigt börjar det röra sig ibland älvorna och Sookie hamnar åter igen i skottlinjen. Och boken var bra, men jag hamnade inte i det djupa läsflow som jag hade hoppats på, det blev inte riktigt som jag hade tänkte mig och jag har bara mig själv att skylla.
Det här måste jag komma ihåg tills nästa gång jag får en karamell.
