The Fifth Elephant av Terry Pratchett
Jag fick ju ett rejält ryck och införskaffade en rad Terry Pratchett-böcker som jag slukade med stor frenesi under ett par veckor, det brukar komma med jämna mellanrum. Jag tror att det har lagt sig för den här gången, och det var underbart, men nu kommer det nog att dröja ett tag innan jag hugger tag i dem igen, men det kan man ju aldrig vara 100% säker på…
Det här är ytterligare en bok om en av mina favoritkaraktärer i Skivvärlden (Discworld, världen som är en rund skiva som balanserar på fyra elefanter som i sin tur står på en jättesköldpadda som simmar fram genom världsrymden (don’t ask, jag undrar vad Terry rökte för ganja när han kom på det här, jag skulle också behöva ett bloss, för det här älskar jag!)), Sam Vimes, Head of Citywatch och Duke av Ankh-Morpork and hans fru, Lady Sybil.
Patriciern, ledaren över Ankh-Morpork, behöver skicka en diplomat med kunskaper utöver det vanliga till Überwald (som jag alltid har varit nyfiken på), det iskalla riket i norr som kryllar av vampyrer, varulvar, dvärgar och annat knytt, för att övervaka det kommande valet av dvärgakung. Valet riskerar att orsaka en hel del oroligheter och det är bäst att någon är där och håller ett öga på saker och ting. Någon som är stark nog att inte bli inlurad i diverse politiska spel och som är smart nog att ta sig ur dem när allt väl gått åt helvete. För det är stor risk att det gör det, särskilt när man inte har hört något från den förre diplomaten på alldeles för lång tid…
Klart att jag inte blir besviken, Terry levererar som vanligt och det fullkomligt osar av psykopatiska varulvar, nyktra vampyrer som smider politiska ränker och dvärgar som förargas över de kvinnliga dvärgarnas övertygelse att de har rätt att bära både högklackat och smink.
Terry my dear, jag måste nog se till att hotta upp mitt tempo lite, för det känns som om jag ligger sorgligt efter med hans böcker, han producerar nästan i samma takt som JCO. Men bara nästan.
Numera författar han genom diktation eftersom alzheimern har gripit honom så svårt. Jag vet inte om det kommer att påverka böckerna i någon utsträckning. Förhoppningsvis inte. Han var min favoritförfattare under uppväxtåren, och fortfarande behöver jag bara läsa tiotalet sidor i Magins färg för att bli på bra humör när jag känner mig nere.
Fick liksom du ett återsug för några dagar sedan. Thud har jag snart läst ut, och rekommenderar den varmt. Boken är inte uppbyggd som traditionell Pratchett med två stora berättelser som finns vid sidan om varandra och som möts först i sluttampen, utan här är det fokus på Sam Vimes med anhang berättelsen igenom. Det fiktiva brädspelet som har gett boken dess namn finns numera på riktigt och säljs av Discworld Emporium. Jag och en vän brukar spela det ibland när andan faller på och vi behöver lite Pratchett i tillvaron.
Jag blir sugen. Har hört från flera håll att den här är bra =)
