Emmas Bokhylla

Just nu funderar jag pa vilken bok jag skall läsa härnäst i läsutmaningen Med Afrika i Fokus, som drivs av En Bokcrikel För Alla. När Elefanter Dansar var en sadan fullträff, sa det blir svart att ens försoka toppa det...

Jag letade lite bland mina högar med olästa böcker som ligger i en enda röra, i jakten pa en sydafrikansk författare som jag var helt säker pa att jag hade hemma. Jag gav upp efter att tag, men jag är säker pa att den är där, skall leta vidare i kväll.

Men, jag hittade en bok som skulle passa in i utmaningen, nämligen Den vita massajen av Corinne Hoffman. Problemet är bara att jag är skeptisk, mycket skeptisk till den. Jag erkänner, jag har fördomar om den, och inte sa fa. Jag undvek den som pesten när den var populär, det lilla jag hörde om den fick mig inte alls intresserad. När sedan uppföljarna Den vita massajens dotter och Tillbaka till Afrika (visst hette de sa?) kom sa blev jag ännu mera skeptisk. Effektsökeri?

Pa en lektion i analysmetoder av sociala medier pa universitetet sa togs filmdramatiseringen av Den vita massajen upp och det lilla jag hörde om handlingen gjorde mig inte vänligare inställd och inte hjälpte det av att alla tjejerna som hade läst boken lade huvudet pa sned och suckade "och boken är saaaaa bra". Beskrivningen jag fick av handlingen var osammanhängande, sa jag skall kanske inte vara alltför hard. Men om jag fattat det rätt sa handlar det om en tjej fran Europa som pa en marknad i Kenya blir blixtförälskad i en masai och bestammer sig för att stanna kvar och pröva livet med honom och självklart uppsta det en massa kulturkrockar... Och det kan ju berättas pa ett bra eller ett daligt sätt, eller hur?  Men enda anledningen till att den faktiskt finns i min ägo är det faktum att den lämnades kvar av en vän som var i Dar es Salaam pa besök varen 2009.

Sa, nu tänkte jag att det kanske är dags att titta närmare pa den, gen den en chans och utmana mina fördommar. Den kanske inte alls är sa som jag misstänker att den är, jag kanske har varit oträttvis. Jag kan mycket väl ha fel, och jag tycker om att utmana mina fördommar och antingen krossa eller bekräfta dem.

Sa, jag skall bara läsa ut tegelstenen Sepulchre av Kate Mosse (skriver hon bara tegelstenar?)och sedan sätta tänderna i den där sabla vita massajen, sa far vi se vad som kommer ut av det mötet....

Det här inlägget är en del av En Bokcirkel För Allas läsutmaning Med Afrika i Fokus (läs mera här) som jag är med i sen tidigare.

Jag stod på en sidogata i Arusha, var där för andra gången i jobbet och besökte en kund, eftersom jag sedan tidigare visste att på den här gatan fanns det inte bara en liten mataffär utan även en kroknande vagn, fullastad med begagnade böcker, så smet jag ut en stund efter mötet.

Vagnen innehöll mer eller mindre slitna böcker på en rad olika språk, en oproportionerligt stor del av dem på svenska. Jag är nästan säker på att det skamfilade exemplaret av När elefanter dansar låg på vagnen förra gången jag var där, åtta månader tidigare, men då hade jag av olika anledningar inte blivit intresserad av den urblekta pocketryggen, men den här gången blev jag det och kikade närmare.

När elefanter dansar beskrivs som en litterär reseberättelse, där Barbara Voors reser genom Tanzania några heta veckor (månader?) 1993. Hon vill komma nära landet, krypa in under huden på det, och ta reda på varför det är som det är, hur det blev som det blev och hur människorna som lever mitt i det uppfattar det.

Jag tycker att hon lyckas bra med det, hon ger en fantastisk bild av hur människorna hon träffar ser på sina liv, vilka förväntningar de har, vad de drömmer om och deras livsfilosofi. Jag kan följa henne rätt bra i sinnet, jag bor ett stenkast från Zanaki street, har semestrat både i Bagamoyo och på Zanzibar, jag har varit i Mwanza med jobbet (dock inte ute på landsbygden) och företaget jag jobbar på har systerföretag i Kagera (även om jag aldrig varit där själv). Jag har varit ute på landsbygden och skämts ögonen ur mig för det konsumtionssamhälle som jag själv lever i (och även den Tanzaniska överklassen) när jag sett hur större delen av den Tanzaniska befolkningen bor, det har vänt sig i magen på mig när sett hus utan tak, barn utan kläder och skolor utan någonting alls. Jag har varit på bröllop och send-off parties, besökt barnhem och barnfängelsen, jag har stått med bensinstopp längs Bibi Titti Road och jag har festat på en del av de hippaste klubbarna i DSM. Jag har en psykotisk katt från Kinondoni och jag har också haft malaria. Jag äter maharagwe minst en gång i veckan och älskar det, likaså mixi and mishikaki med en trevlig bia (Ndovu, för att vara mer exakt), tackar aldrig nej till kuku na chipsi men undviker ugali som pesten( ” mer till er andra” brukar jag glatt svara i kantinen när mina kollegor undrar varför i helsefyr jag inte äter ugali). Jag är galen i kangas i tjusiga färger, har besökt the National Museum och min sambo får hålla i mig så fort vi kommer i närheten av hantverkare och wood carvings, annars skulle vi inte själva få plats i huset.

Även jag försöker fråga så mycket som möjligt om Swahilisamhället, seder, kulturer och bruk (språket är det tyvärr fortfarande rätt svårt med, jag har inte det språköra som jag inbillade mig att jag hade, men det går långsamt framåt). Jag har träffat alla slags människor; människor som längtar tillbaka till enkelheten i byn, som uppskattar det de har, och även om de tycker att de har fått det bättre så kan de ändå längta tillbaka till det som var, människor som bara väljer att blicka framåt och vars liv har förändrats drastiskt till det bättre de senaste tio-femton åren och människor som tyckte att det var bättre förr. Men, som sagt, jag arbetar inom det privata näringslivet i Dar es Salaam, det är klart att de människor jag träffar tillhör ett visst skikt av samhället, har vissa förutsättningar och överlag likriktade åsikter. Och jag lever inte något typiskt isolerat wazungo-liv, som så många andra Européer, men självklart inte heller samma liv som Tanzanierna, det tror jag inte är möjligt, om jag så stannade här resten av mitt liv.

För ändå, trots alla sakerna som jag precis har räknat upp, så känner jag mig oftast som det jag just är; en främmande fågel som aldrig kommer att smälta in och som aldrig kanske kommer att fatta grejen, och som alltid kommer att vara utanför. Det är nödvändigtvis inte något dåligt, jag tror inte att man som utomstående kan förstå en folksjäl bara för att man har bott i landet en kortare period och man skall heller inte tro att man gör det. Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att göra det, även om jag ständigt kommer på nya ledtrådar och insikter. För även om Barbara gör ett oerhört bra försök (hon utger sig inte heller för att ha lyckats, absolut inte), så är det viktigaste ändå att hon försöker, och att hon väcker de frågor och den nyfikenhet som hon gör. Att man tänker i flera omgångar, att man tänker till, att man ifrågasätter.

Barbara har träffat helt andra människor än de som jag har träffat, hon har träffat de människor som lever helt andra liv, som har andra värderingar än de människor som jag har i min vardag. Hon har frågat de som går på fälten om deras liv, de som jobbar på de olika museumen som hon besöker om deras historiesyn och framtidsutsikter, allt från kulturarbetare till majsodlande landsbygdslärare till taxichaufförer. Hon mixar in landets och de olika kulturella fenomenens historia på ett fantastiskt bra sätt, jag känner att jag får insikt i både hur samhället såg ut 1993 och hur det kom sig att det blev som så. Det känns som när jag läser hennes bok, så kommer jag närmare mitt nya hemland, trots att hon bara var här en kortare period och jag har bott här i över 2,5 år. Det känns både skrämmande och fantastiskt.

En del av det hon berättar har förändrats, jag antar att det både är till det bättre och det sämre. Tanzania är inte längre världens näst fattigaste land, även om det fortfarande är oerhört fattigt. Marknadsekonomin har under de senaste 15 åren slagit sig in i landet, både på gott och ont. Här i Dar es Salaam är de flesta jag möter relativt positiva, även om de anser att regeringen har blivit grundlurade på många sätt när de sålde ut en stor del av naturtillgångarna till utländska företag. Det finns fortfarande en uppsjö av NGOs som stretar åt olika håll för att både hjälpa och stjälpa. Biståndspengar försvinner med jämna mellanrum. Det råder någon slags form av demokrati, även om det är CCM som dominerar stort på alla plan. Gatorna är fortfarande överfulla med dyra bilar, oftast Toyota Landcruicers, med regeringsskyltar. De rika knösarna har blivit ännu rikare, de fattiga satarna ännu fattigare. Flyktingarna från Rwanda och Burundi håller på att skeppas tillbaka dit de kom ifrån, de måste göra plats för nya ifrån Kongo. Men det var i alla fall mig veterligen länge sedan det flöt lik i Kagera-floden, numera mest tilapias och Nilabborrar.

Det här blev ett inlägg om mig lika mycket som om Barbara och hennes bok (kanske till och med mest om mig), men i det här fallet så vävdes det så hårt samman för mig, min vardag fanns i boken och en del svar på frågorna som ställs i boken finns i min vardag. Det blev en fantastisk läsupplevelse för mig, men jag är ändå medveten om att en stor del av den handlar just om det faktum att jag är här, med den i min hand och kan spegla mig i den, vilket gör att ljuset bara blir starkare. Och den väcker många frågor. Kom hon tillbaka, Barbara Voors, till det röda dammet, den varma vinden och de vita leendena? Och hur svarade Sverige på hennes bok? Har hon träffat människorna igen? Men den viktigaste frågan är ändå till Barbara själv; när kommer du tillbaka igen? Jag är säker på att Afrika längtar efter dig, dada!

Glad Midsommar till er alla, hoppas att ni far en kanonfin dag, med mycket sol, jordgubbar och sill!

Sjalv skall jag ha en liten fest hemma, inte alltfor stor eftersom vi arbetar i morgon, och fira Midsommar pa ett nytt satt!

...läser jag Sofi Oksanens Stalins kossor.

Den griper tag i en bakifran, rättfram, obehaglig och rakt pa sak.

Fast första delen framkallde krypningar i mig, bade pa bra och daliga sätt.

...sa ar mitt lastempo extremt uppskruvat sedan jag kom tillbaka fran Sverige. Battre an vad det har varit pa mycket, mycket lange. Sen jag kom hem fran Sverige har jag hunnit lasa fler bocker an vad jag gjorde under hela mars och april.

I januari hade jag ett mal om att jag skulle hinna lasa minst 100 bocker under det har aret. Det kommer inte att ga, jag har sa mycket annat som jag vill gora och ser till att fa gjort. Men, just nu, nar lastempot gar i 110 sa tanker jag anda, att hade det varit sahar ifran boooorjan, da hade det ju gatt. i alla fall ett tag! Men nu tippar jag pa att jag kommer att lasa runt 50-60 bocker, om det inte alla projekten pa jobbet, Lions och ev. frilansande tar overhand, da blir det nog runt 35.

Men just nu stjal lasandet tid fran en massa annat, som att skriva om bockerna jag laser, men det kommer, om ett tag, sa fort jag far (kan ta mig, av radsla for att bryta det underbara tempot!) lite utrymme. Den har veckan har jag hunnit lasa ut;

- När elefanter dansar av Barbara Voors
- Dödergök av Kataina Wennstam

Och har bara ca 70 sidor kvar av Utan ett ord av Linwood Barclay. Funderar redan pa vilken bok jag skall ta efter den, det finns ju en del att valja mellan, om man sager sa.

Till sist, dagens mest irriterande upptäckt: Jag glomde En spik, en ros och andra berättelser av Madeleine Bourdouxhe i Sverige.

Den här boken kom i det medierus som följde efter Weisbergers tidigare bok, Djävulen bär Prada vilket gjorde att alla läste den och även om den inte blev lika omtalad som som den tidigare boken, så blev Everyone worth knowing lite av en snackis. Jag följde inte med den strömmen, för just böcker och filmer som blivit så oerhört omtalade, kan ibland både locka och stöta bort mig. Jag både vill och inte vill. På grund av det här så har jag både Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi och Underdog av Torbjörn Flygt liggandes hemma i Sverige. Köpta när de var på höjden av sin popularitet, men ligger fortfarande kvar på min Måste-Läsa-Så-Fort-Som-Möjligt-Lista. Everyone worth knowing kom inte ens till det stadiet.

Förens i september när jag stod på en gata i Arusha, norra Tanzania, tillsammans med en av företaget jag jobbar åts återförsäljare. Vi tittade på små bord fulla med begagnade böcker och då fick jag syn på det slitna ex som skulle bli mitt. När jag tvekade om priset så betalade raskt återförsäljaren boken, och menade att nu behövde jag ju inte fundera längre. Sedan blev den liggandes ett tag, men när jag rest mig ur min lässvacka så fick jag tid för den. Och det gick ju.

Bette har jobbat på en bank i fem långa, tråkiga och utmattande år. En dag får hon NOG och säger upp sig, till sin egen förvåning, på stående fot. Genom en kontakt som hennes morbror, den kända skribenten, har, så får hon ett prestigefyllt jobb på PR-firman Kelly and Company och snart börjar världen gå fortare och fortare. Snart upptäcker Bette att hon inte bara får betalt för att festa järnet, utan dessutom har en officiell pojkvän som hon förväntas dra publicitet ur, ett gäng knarkande kollegor samt en skvallerjournalist som rapporterar hennes minsta steg. Är verkligen livit precis så som hon vill ha det, egentligen…?

OBS! Spoliers!
Boken är helt okej för att vara chicklit, rätt underhållande och ganska så rolig på sina ställen, men jag kan inte låta bli att störa mig på vissa saker. Till exempel så fattar jag inte att någon är så korkad att hon inte förstår att killen som älskar att kladda på henne när hon står framför kamerorna men inte vågar ta i henne när de är ensamma är gay (och HUR kan hon bli upprörd över det?) och så tycker jag inte om att man ger upp när man är mitt i smeten av ett viktigt arrangemang och väljer att bara gå och lämna de som står kvar att reda upp röran. Sjukt osolidariskt och jag skulle störa mig som fasiken på det i verkligheten. Men annars, helt okej underhållning!

Att handla pa Pocket Shop pa Arlanda ger mig alltid lite angest, mest for att jag vet att det nu ar allt ifran 11,5 manader till 6 manader innan jag kommer att kunna cruisa runt i en svensk bokhandel. Och nej, det ar inte synd om mig, jag cruisar runt i afrikanska bbokhandlar sa ofta jag vill och min situation ar ju med gladje sjalvvald, men om det ar nagot som jag saknar sa ar det tillganger till svenska bocker. For jag laser ju om dem ratt mycket, och det ar en del bocker som man kan fa ett sug efter, som bara inte ar tillgangliga har nere. Och jag kan ju inte be alla jag kanner skicka ner bocker stup i kvarten, inte heller alla som aker till Sverige ta med sig en bunt, det gar ju inte i langden...Boksamlare som jag ar - storre delen av dem skall ju hem igen!

Sa, nar jag koper bocker dar i sista minuten, sa forsoker jag valja bocker som jag med stor sannolikhet inte kommer att stota pa har i Dar es Salaam pa ett bra tag. Jo, Marika Cobbold Hjörne skriver ju pa engelska, och jag stod och valde mellan henne och Maryse Conde, men det ar anda troligare att Maryse dyker upp pa bokhandlarna haromkring, aven om man aldrig kan vara 100% saker. Dock gar ju det mesta att bestalla, om det skulle vara akut....

Det var lite angestfyllt att behöva bestämma sig, nar man star inför en rejäl hög med böcker som man egentligen vill läsa NU (och som jag hade inbillat mig att jag skulle hinna läsa ut minst fyra under min Sverigevistelse, men tji - jag hann bara med tva) och bara välja ut nagra fa - de andra maste vänta tills jul. Eller i alla fall tills i September när sambons familj kommer pa besök.

Sa, efter lite funderingar fram och tillbaka fick böckerna pa bilden följa med. Tror att det blev ett bra urval och nagot som tyder pa det ar att jag redan har läst ut Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".

Nu har jag börjat pa "När elefanter dansar" av Barbara Voors, den kommer att bli en del i mitt bidrag till Afrika-utmaningen som du kan läsa mer om HÄR!

...sa läste jag ut "Wicked" av Jilly Cooper i garkvall (nästan 1 000 sidor, med en Sverigevistelse och tva andra bocker emallan, var det en blandad upplevelse som jag kommer att berätta med om i kommande recension) och började direkt pa "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Haberlein.

Den sköljde över mig pa samma sätt som en kraftig vag slar omkull och skrapar en brutalt mot bottnen, och efter att ha sträckläst lite mer än hälften sa gick jag och lade mig, lätt bedövad och sov som en medvetslös fram tills klockan ringde i morse.

Jag planerar att sträckläsa resten i kväll.

Novellerna i Truck Stop rör sig inom lastbilschaufförernas värld, genom det hårda och det trötta, det riskfyllda om det monotona. Om att ha en tjej som man aldrig träffar, men som man önskar att man vågade vara nära. Om att aldrig våga säga nej för risken att bli utan jobb. För rädslan för bilolyckor. För korta stunder av närhet.

Företaget jag jobbar på verkar inom fordons- och transportsektorn och genom det så tror jag att jag tyckte att de här novellerna kom närmare, blev mer intressanta än vad jag kanske hade tyckt annars. Språket är rakt och det är lätt att följa med, men nu kände jag att jag verkligen kunde relatera till verkligheten. För jag, ja jag kan inte säga att jag VET, men jag har sett många glimtar av det, livet inom transportbranschen. Och som min chef brukar säga ” It’s not that rosy”.

”En svensk Western-roman?!” tänkte jag när jag först hörde talas om den och funderade i mitt stilla sinne hur det skulle fungera, om det skulle kännas verkligt, troligt och tilltalande.

Och det gör det. Den karge, tystlåtne Jan Swede Anderson och hans oroade syster Katarina, och deras ständiga skuggor, Systrarna Steen, som förföljer dem i vått och torrt faller direkt mig på läppen. Swede som till en början framstår som en svenskättat John Wayne, en rättskaffens man, en prisjägare, som tar hand om sin syster och sin son, är förlovad med en välbärgad farmardotter och respekterad samhällsmedborgare.

Men så kryper historien fram. För ytterst få av de som vill kravla sig upp från sin fattiga existens har undvikit att trampa ner någon på vägen och desto längre ner man befann sig från början, eller ju fortare man ville uppåt, desto hårdare var man tvungen att trampa. Så även Jan Swede Anderson. Men ibland hinner den så kallade rättvisan, representerade av dem som man trampade ner, i kapp en. Och det brukar inte sluta särskilt bra.

En fantastisk trevlig bok och jag skall hålla ögonen öppna efter Pauline Wolffs nästa bok!

Nu ar jag tillbaka i Tanzania, tiden i Sverige gick sjukt fort. Jag har gjort otroligt mycket roliga saker (alltifran att ata grillat vildsvin, ga pa brollop och ata mig nastan intill dalig pa svenskt godis!) och kanner mig peppad till tusen nu nar jag ar tillbaka pa jobbet.

Det ar valdigt harligt att vara tillbaka i Afrika, aven om jag kan erkanna att det hade varit skont med ett par dagar till - knappt lite mer an tva veckor var kanske lite val tajt, men underbart var det.

Har dock inte haft tid att blogga (och inte riktigt for att lasa speciellt mycket heller for den delen) speciellt mycket och det ar ju alltid trakigt, men en del hans med, dessutom en del shopping (inklusive den underbara med oh sa angestfyllda pa Pocketshop pa Arlanda, den sista svenska bokshoppingen innan jul!) och det skall jag sjalvklart beratta om sa fort tillfalle ges!

For nu ar jag tillbaka i vardagsrutiner, med sjukt mycket energi, och tanker kasta mig over inte bara hogarna med arbete pa mitt skrivbord, utan aven alla de inhandlade bockerna och alla "gamla" bocker som ligger och vantar i garderoben! Det far gaaarna kombineras med nagra timmar i en lat solstol, eller i soffan med katten pa magen!

Sa snart kommer det nya bokrapporter!