Emmas Bokhylla

Det är Indokina, sent 30-tal och tidigt 40-tal. Vår huvudperson (hjältinna? Marguerite, I presume) är uppvuxen i Kambodja, Vietnam och södra Kina, dotter till franska kolonialister som på senare år har hamnat rejält på glid. Eller, rättare sagt, fadern har dött, moderna har flyttat runt med sina tre barn, investerat dåligt och förlorat sina pengar, och försörjer sig nu genom att arbeta som lärarinna. Dottern och den ynste sonen går i skolan, den äldre, den obehaglige och ansvarslöse, driver mest omkring i sus och dus.

Marguerite själv går på flickskola i Saigon, är 15,5 år och har börjat utmana den inskränkta världen med sin klädsel och sin sminkning, något som hennes stränga med mentalt instabila moder inte verkar registrera alternativt tillåter henne att göra, med tanken på vilka dörrar det kan öppna, och börjar bli medveten om sin egen sexualitet. På vägen tillbakak efter ett skollov, på färjan över Mekongfloden, träffar hon en ung, rik, kinesisk man som hon inleder en relation med.

Hon är inte säker på om hon älskar honom eller inte, hon vet bara att hon njuter något enormt av vad som händer i hans lägenhet som de tillsammans åker till varje kväll efter att han har plockat upp henne utanför skolan. Han verkar däremot förhäxad av henne, den magra, rödhåriga flickan, och tänker på henne, bara på henne.

Han stödjer familjen ekonomiskt, bjuder ut dem på fina middagar och tjusiga klubbar som de aldrig hade haft råd med själva, och trots det (eller på grund av?) så tilltalar de inte ens honom. Han är som en bit luft för den fattiga, snorkiga franska familjen som inte ens kan kan prata med honom av på grund av hans rikedom och deras fattigdom. Och det faktum att deras lilla syster har ihop det med honom. Och på grund av att han är en rik kines och de är fattiga fransmän. Det är bara för tjaskigt i deras ögon, men pengarna tar de gärna emot och talar aldrig om vad det är flickan gör ihop med honom, för nämner man det högt så blir det sanning.

Men han faller också handlöst för den franska flickan med det vackra håret, men när han ber sin far om lov att få gifta sig med henne så är det slutet på relationen och enkelbiljetter till Frankrike inhandlas på direkten.

Det här är en kort berättelse, bara runt 120 sidor, ändå är den otroligt fängslande och väcker en massa tankar hos mig. Framför allt tankar om klass och rasism, rädslan från de vita fattiglapparna som känner sig hotade av den rike, kinsiske unge mannen och som genom sitt vidriga beteende försöker hävda sin 'rätt' att vara härskare, kolonisatörer, överklass.

Jag tycker mig känna igen det, det där föraktet folk har som gör att de tror att hudfärg och pengar kan köpa allt och jag tycker mig ha sett det på ett antal klubbar och barer här i Dar es Salaam, även om det oftast är vita män som försöker framställa sig som de uppsatta, de rika och framgångsrika. De som insett att de automatiskt ingår i en särskild klass när de kommer till ett nytt, fattigt land där vit hudfärg automatiskt innebär rikedom och som spelar högt på det. Det är sjukt svinigt och jag har fått massor av exempel på det sedan jag kom hit. Både berättat för mig av andra och sett det med egna ögon. Berättelser om den trevlige forskaren som lånar en soffa hos någon och som drar hem prostituerade. Om den vanlige killen som helt plötsligt är en SuperStar och lovar sin nya tjej inte bara guld och gröna skogar, utan även bröllop, nytt liv och framgång. Om den gråe småbarnsfarsan som helt plötsligt inser att han kan få vem han vill och ser till att göra det, så fort tillfälle ges. Och i det flesta fallen så åker forskaren/svennebanankillen/småbarnsfarsan hem till vart-de-nu-än-kommer-ifrån och lämnar spillrorna kvar. Inte helt samma situation, men människoföraktet är i grund och botten det samma.

Ingen av de här karaktärerna är speciellt trevliga att ha och göra med, men kan vara svåra att upptäcka. Jäkligt mycket svårare än de franska kolonialisterna som i alla fall öppet visade sitt människorförakt öppet. I dag måste man gräven lite djupare i folks inre för att hitta det som luktar illa. Det säger egentligen inte mycket om människan, mer än att de flesta inte öppet skyltar med det, men det är fortfarande samma skit kvar på insidan.

Det bästa med boken?

Sista sidan, den gjorde mig inte besviken, en perfekt avslutning.