Till förruttnelsen av Erik Johan Stagnelius
Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar -- på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng -- med nejlikor våren
skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! -- i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.
På gymnasiet så fastnade jag för den här dikten, det gick så långt att jag hade en uppklistrad (tillsammans med den rad andra) på de tråkigt gråa garderobsdörrarna som jag hade i hallen i mitt studentrum som jag bodde i när jag pluggade i Uppsala.
Stagnelius dikt har jag också haft som favorit- (den håller för evigt, så klart). Den är verkligen stark och känns in i benmärgen.
Ja, visst gor den, sa att man ryser lite!
