Emmas Bokhylla

...eller, Vad i Helvete Hände med Guldfiskarna, Hans Thomas?!!

Jag är Med i Ciccis Bokbloggs Nostalgiutmaning och som andra bok i utmaningen har jag läst "Spelkortsmysteriet" av Jostein Gaarder. En älskad klassiker som jag har läst fler gånger än jag kan minnas. Jag har även läst "Sofies värld" och "Julmysteriet" av samma författare, men de tilltalade mig inte alls på samma sätt. Kasnke det vore bra att läsa om dem också...?

Tolvåriga Hans Thomas och hans halvalkoholiserade, filosoferande far kör genom Europa, från Norge ner till Grekland, för att försöka hitta och hämta hem modern/hustrun som försvann åtta år tidigare för att "finna sig själv" och numera är fotomodell i Aten.

Vid en bensinstation får Hand Thomas ett förstoringsglas av en mystisk dvärg och i den lilla byn Dorf i alperna får han en bulle av en vänlig, men även mystisk, bagare. En bulle som visar sig innehålla en pytteliten bok, som bara kan läsas med förstoringsglas.

Genom resan i Europa läser Hans Thomas boken i smyg och det ar en fantastisk berättelse i den lilla boken, skeppsbrott, magiska öar och Rainbow Fizz i mängder. Dock har berättlese tydliga paralleller till Hans Thomas egen värld och det som händer runt omkring honom, men det är väl bara slumpen...? Eller...?

Jag var lite orolig innan jag började läsa boken, dels för att jag var rädd att den fantastiska, magiska känsla som jag alltid har förknippad med boken skulle vara borta, dels för att jag läste den på engelska. Skulle jag störa ihjäl mig på att den kallades "sticky-bun book" och inte "bullboken"?

Jag hade inte behövt oroa mig speciellt mycket. Magin fanns kvar, det bara sprutade om den, till och med och jag var fast precis som första gången jag läste den. Det var en fantastisk känsla och den varade heeela vägen fram till slutet. Alldeles, alldeles underbart! *hög på nostalgi*

Ja, i alla fall nästan. För prologen föll mig inte alls på läppen längre. Som läsare har jag en liten hang-up och den är rätt enkel; jag vill veta vad som händer med saker, de får inte bara lämns hängades i luften. Ett exempel: Person A har en fantastisk hund/häst/papegoja (gärna något djur som kräver lite omvårdnad, eller i alla fall mat på regelbundna tider, eller en affärsverksamhet som behöver tillsyn) som har funnits med hela berättelsen och spelar roll i berättelsen. Så dör person A och testamenterar djuret/affären/whatever till person B, som skall ta hand om hela klabbet. MEN MAN FÅR INTE VETA HUR DET GÅR! Person B nämner inte affären/djuer/whatever det minsta lilla, så man till och med tror att de har gått upp i rök... Det känns sorgligt, på nägot sätt. Får nästan lust att leta rätt på en mejladress till Jostein Gaarder och fråga vad som hånde med allt. Och om det verkligen var rättvist mot Frode, Hans, Albert och Ludwig. Menmen...

En sak till som jag insåg när jag läste prologen är att jag inte alls gillar litterära fantastiska berättelser som utspelar sig i huvudpersonernas barndom och som de senare, när de blir lite äldre, inte alls minns längre, eller ens vill kännas vid (Hallå Susan i Narnia!). Jag vet att det nog skall vara symbolik för det fria sinnet man har som barn och hur det stelnar i sina förinställda åsikter och stänger ute sådant som inte anses vara rationellt tänkande, men det STÖR mig. I prologen är nämligen Hans Thomas 17 år och har börjat ifrågasätta allt som hände den där sommaren med bullboken, inte inför andra, utan bara inför sig själv, att "det kan väl knappt vara möjligt, satt jag och läste ur en minibok som jag hittade i en bulle? Men jag har ju fortfarande förstoringsglaset, det måste ju betyda något. Eller jag bara inbillar mig.". Var det tvunget att bli som så? Menmen...

Aja, annars så kan jag varmt rekomendera den här för alla som tycker om magiska öar, oväntad logik och lite filosofi.