Elin i Hagen av Gustaf Fröding
Den dära stugan vid ån är Hagen,
där gamle Anders i Hagen bor
- jag minns, hur Elin, den enda dottern,
gick förr och trallade hela dagen
i mon därborta med Hagens kor.
Hon var den gladaste bland de glada,
i lek och dans var hon alltid bäst,
och flink i spisen och flink på logen
- men ofta ser en, att det tar skada,
som växer vackrast och lovar mest.
Det kom en främmande man till dalen,
han mötte Elin i skogen titt,
och det gick rykten omkring i bygden,
och stackars Elin blev vild och galen
- i våras dränkte hon barnet sitt.
Jag minns den stunden, då hon blev tagen,
hon skrek ej, grät ej, blev bara vit
- till fyra år blev hon dömd av lagen
- en kan förstå, det är sorg i Hagen,
och det är ingen, som nänns gå dit.
Och gamle Anders han står vid skjulet
betryckt och krokig och hugger ved.
Han var en gubbe, som log beständigt,
- nu är hans ansikte skyggt och mulet,
hans läppar skälva, han tittar ned.
Han viker undan för folkets blickar,
han talar icke med någon mer,
han går och grämer sig djupt i själen,
han ser åt sidan, när någon nickar,
och gråter bittert, när ingen ser.
För att vi jobbade så mycket med den när jag läste Svenska C på gymnasiet, jag älskar den och blir fortfarande vemodig när jag läser den.
