Emmas Bokhylla

Katrine Kielos har skrivit en krönika om vikten av att vara påläst som Hermoine och om att det fatiskt inte är något fel med det, trots att andra människor, som inte delar ens uppfattning (eller kanske känner sig hotade av ens person?) kan komma att påstå det ibland.

Krönikan startar med att hon berättar att innan en debatt så säger en av de äldre, manliga deltagarna lite hånfullt att hon alltid måste vara så himla påläst, hon kan inte bara tuta och köra, vilket gör henne helt ställd för tillfället. I mina ögon är det vanlig, rutten härskarteknik som anvånds av personer som vill sätta en annan person ur balans och det reflekterar hon också över och gör en jämförelse med Hermoine i Harry Potter-böckerna.

För egentligen, Harry gilder runt mycket, pluggar inte så mycket, kommunicerar inte speciellt mycket (det här stör jag mig faktiskt själv på en hel del, det är inte så jäkla svårt att bara prata med varandra!), litar till sin tur och inneboende talang - och får rätt ofta hjälp av Hermoine. Överlever till och med ganska många gånger på grund av att hon kan de rätta trollformlerna och kommer ihåg dem vid rätt tillfälle.

Påminner mig ganska mycket om mina högstadieår, när man blev sedd som jordens nörd bara för att man läste sina läxor och kunde svara på i alla fall en majoritet av frågorna. Och där en majoritet av killarna bara gled runt med ett självklart självförtroende och tyckte att plugga, det behövde man inte, det fixar sig alltid, på ett eller annat sätt. Och det gör det ju ofta, på ett eller annat sätt, men kanske inte alltid som man hade tänkt sig.

Själv önskar jag att jag hade haft mer klacksparkssjälvförtroende, men samtidigt är jag glad att jag har insett vikten av att vara påläst. Det gör livet så mycket lättare i längden.