Emmas Bokhylla

Den här boken ingår i Enbokcirkelförallas läsutmaning med Afrika i Fokus, som du kan läsa mer om här!

Den vita massajen är en biografi om Corinne från Schweiz och hennes omtumlande liv tillsammans med hennes Masai-make ute i Kenyas bush under några år på 80-talet.

Jag har ju nämnt att jag hade en massa fördomar om den här boken sedan tidigare. Mina största fördomar kommer nog ifrån det faktum att jag inte kan låta bli att tycka att det är helt och hållet befängt att bli upp över ögonen förälskad i någon som man inte känner, som man inte kan prata med och knappt har bytt mer än ett par stapplande ord med. Bara för att den mannen är vacker. Det får mig att på låten som Lena Philipson gjorde för några år sedan (och Orup innan henne), Min mor sa till mig, och raderna ”min mor sa till mig varför du dig med en man för hans stora skönhets skull? Du blir lycklig ett tag….”. Passar egentligen inte alls in på den här boken, förutom det faktum att ett vackert yttre inte på något sätt uppväger allt som behövs i livet.

Men, tillbaka till mina fördomar. Jag hade det svårt i början av boken. För Corinne och hennes rätt så träiga och intoleranta fästman som semestrar i Mombasa och på en liten färja får Corinne syn på en Masai som är så vacker att hon inte kan slita blicken från honom, inte kan sluta tänka på honom och de känslor han väcker hos henne. Och bestämmer där och då för att göra slut med fästmannen och försöka skaffa sig ett liv tillsammans med den här mannen, för det är Mannen i hennes liv. På ett sätt låter det fantastiskt, att man bara kan översköljas av sådana känslor, men samtidigt så väcks skeptikern i mig. Jag vet ju inte hur andra människor fungerar, men jag kan ändå inte släppa det – bara ett par blickar och stapplande ord får en så totalt på fall att jag efter lite mer kontakt bestämmer mig för att åka hem, sälja allt jag äger och sedan störta mig hals över huvud till ett nytt hemland tillsammans med någon som jag knappt har pratat med. Jag köper det bara inte. Jag känner ingen som har det som så, INGEN, vare sig paret är svenskt, kenyanskt, indiskt, tanzaniskt, arabiskt eller mixat. Mig veterligen så krävs det lite mer än så, en tid för att lära känna varandra, att komma fram till att man också ”klickar” mentalt, att man är på samma våglängd. Men, det kanske bara är jag som inte har fattat grejen, det kanske inte är den verbala kommunikationen som är själva grejen…

Men, nog med gnäll nu. Efter de första sidorna, som jag faktiskt måste plåga mig igenom för att jag tycker att allt är så stört absurt, så blir det faktiskt… intressant. Riktigt intressant. För jag måste beundra Corinne, hon ger verkligen allt för det skall fungera med Lketinga (masaikrigaren hon träffar). Hon flyttar ut i bushen, flera dagsresor från Nairobi, in i Lketingas mammas manyatta (låg hydda byggd av grenar, lera och hudar) och bestämmer sig för att skapa sig ett liv och en framtid. Och jag måste ge det till henne, she’s a good sport and a fighter, om man säger så. Hon sliter, bokstavligen talat, fram en bil, en butik och en lägenhet till sitt nya liv (med hjälp av pengarna hon fick från sitt förra liv i Europa). Hon anpassar sig, hon utvecklas, hon föder barn och trots att det finns motgångar så ger hon aldrig upp, utan kämpar på för mannen hon har bestämt sig för.

Och jag beundrar henne. När den där första irritationen har gått över så kan jag inte låta bli att förundras över hennes styrka, mod och envishet. Den enda gången jag blir riktigt förbannad på henne är när hon är så puckad att hon, trots att hon är oerhört sjuk i malaria i Nairobi, inte söker upp ett sjukhus där utan bestämmer sig för att åka tillbaka ut i bushen för att försöka friskna till där ute, på ett underbemannat sjukhus utan tillgång till några mediciner. Då blir jag faktiskt arg på riktigt. Hur kan hon ha bott ute i bushen och missat hur många som dör av malaria?! Hur kan hon inte förstå att ett sjukhus i Nairobi är tusen gånger bättre än att åka tillbaka ut på landsbygden?! Hur kan hon tro att hon är en übermänniska som absolut inte kommer att dö i sjukdomen som är en av de absolut vanligaste dödsorsakerna i Afrika?! Jag har själv haft malaria och är fortfarande tacksam för att jag undkom så lätt, tillfrisknade så fort och inte har haft det sen dess. ” Arrogans!!” skrek jag först och slängde boken i väggen. Sedan insåg jag att hon faktiskt inte verkade förstå, inte det minsta, hur nära hon var att dö, och när hon faktiskt verkar göra det så blir hon rädd, rädd för att döden faktiskt stod så nära att det bara var frågan om ren, skär tur att hon överlevde.

Men, livet med Lketinga är långt ifrån lätt och när hon märker att hans svartsjuka växer, han blir mer och mer paranoid, till slut även våldsam och börjar diskutera att gifta bort deras knappt tvååriga dotter så inser hon att hon inte älskar honom längre och bestämmer sig för att göra ett sista försök i Mombasa och om det inte fungerar, fly från Kenya tillsammans med dottern för alltid, vilken hon också till slut gör.

Det är en oerhört medryckande bok (om man bara kommer förbi de där första enerverande 40-50 sidorna) och det är en fantastisk, och egentligen alldeles vanlig, afrikansk vardag hon beskriver, ett liv som är så långt från Burger King och SevenEleven som man kan komma. Samtidigt, när jag slår ihop boken, trots att jag är imponerad av hennes historia, så måste jag påminna mig om att det faktiskt är hennes historia, inte Lketingas eller hans Mamas. Det är hennes ord, hennes sanning, varken mer eller mindre. Vem kan avgöra om den är extra tillkryddad för att fånga världens intresse eller inte? Om allt som nämns är sant? Sedan, om det är viktigt eller inte, om det viktigaste egentligen bara är att få en insikt i en muzungs (vit människas) upplevelser ute på den kenyanska landsbygden , det är en helt annan fråga som vi kanske får ta och diskutera närmare en annan gång.

Jag skall fundera närmare på det senare, men nu skall jag jaga de #¤&%# myggorna som har bitit mig rödpricking medans jag har skrivit den här texten. Får se om jag har fått malaria igen i slutet av veckan…

Ps.

Lite roligt ändå – I slutet, när Corinne och Lketinga flyttar till Mombasa tillsammans med Lketingas yngre bror James så bor de i byn Kamau. Jag har en kollega som heter James Kamau och är i rätt ålder för att kunna vara den där James… Men nu råkar jag veta att han inte är Masai och faktiskt kommer ifrån Nairobi, och det finns XX antal män som heter James i Kenya och säkerligen många platser som heter Kamau, men det var ändå ett roligt sammanträffande.