Att stryka en skjorta
Inspirerad av Lingonhjärta så beslöt jag mig för att skriva om skillnaderna mellan män och kvinnor här nere, samt vad man säger och inte säger, hur man tänker och inte tänker. Och hur mycket man kan bli ursäktad för att man är utböling. Men när jag funderat ett tag så kom jag fram till att det är ett helt område i sig och att det inlägget skulle bli så långt att ingen skulle vilja läsa det. Så jag bestämde mig för att dela upp det lite, i småsnuttar om olikheter och likheter, som kommer att publiceras under katergorin "Afrikaliv".
Vi kan börja med det där med att stryka en skjorta.
Som kvinna i det här samhället så anses jag ansvarig för min mans yttre, hans kläder och hans image. På ett sätt kan jag förstå det - här är många kvinnor hemmafruar och har en (eller till och med flera) hemhjälp som skall se till att maten står på bordet, hemmet är rent, tvätten tvättad och struken, barnen uppfostrade, föräldrar och mor/farföräldrar omhändertagna, släkten blidkad och inte minst - mannen stöttad och nöjd så att han kan prestera på sitt jobb och tjäna in de pengar som behövs för hyra, vatten, el, mat, kläder, skolavgifter, sjukhusräkningar och allt där emellan. Om det är kris i hemmet så kanske han kan tänka sig att hjälpa till "kvinnosysslorna", men ibland inte ens det. Uppdelningen är strikt - mannens roll är att tjäna pengar, kvinnans är att ta hand om resten. Om de inte uppfyller de kraven så anses de inte vara "riktiga" män eller kvinnor. Det är en av anledningarna till att väldigt få människor här skulle erkänna att de inte har mat, inte har strukit tvätten eller vad det nu skulle handla om. Ingen vill ju bli betraktad som om de inte kan uppfylla sin plats här i världen, det är lika, vare sig man är svensk eller tanzanier.
Även om du råkar vara heltidsarbetande kvinna så skall du se till att allt det här uppfylls, för din heltidsarbetande man har ingen förståelse för att hemmet inte ser ut som det skall göra. Jag har kollergor som berättar att de kommer hem från jobbet samtidigt som sina män och männen sätter sig direkt framfór TVn medans de går direkt in i köket för att ordna te/kaffe/jucie till mannen och sedan ordna fram middagen.
Jag vet allt det här och därför blir jag väldigt sällan upprörd om någon påpekar mina "brister" som kvinna (hade jag däremot befunnit mig i Sverige så hade jag regaerat annorlunda), utifrån mångas perspektiv här nere så är jag nog inte mycket till hemmafru, men det gör inget - jag är faktiskt inte det. Och jag kan också förstå det traditionella uppdelningen; vore min man hemma, plus hade 1-2 anställda för att sköta huset och jag arbetade för att betala allt, då skulle jag kanske också bli lack om min uniform var skitig/ostruken på morgonen.
Och de flesta männen här sätter i en ära att vara rena, snygga och strukna. Men aldrig i livet att de skulle göra det själva.
Men visst, ibland blir jag irriterad. Som när min sambos chef (tillika min kollega) påpekar att min sambo "klär sig som en ungkarl". När jag frågar hur han menar så svarar han att det bland annat beror på att min sambos skjortor inte är strukna, "precis som på en ungkarl". Då svarade jag lungt att om han vill ha strukna skjortor, så får han stryka dem själv, jag har varken tid eller lust att göra det. Jag fick en chockad tystnad till svar och sedan kom ett "men det där kommer att ändras när ni gifter er, allt blir annorlunda då!!". När jag höjer på ögonbrynen så förklarar han att "som gift betraktas man som en enhet, då har man ansvar för sin mans image, eftersom man är en del av samma enhet och om han då klär sig slarvigt så faller det skugga på dig, du har inte skött ditt jobb".
Här ligger en uppfattning som jag ofta träffar, speciellt från väldigt religiösa människor (kristna/muslimer/hinduer är alla lika) att min snart tioåriga relation med min sambo inte räknas eftersom vi inte är gifta. Enligt dem så kommer det att bli en stoooor skillnad den dag vi faktiskt gifter oss. Jag vet ju inte, känner man en skillnad när man väl har gift sig?
Måste jag tillägga att den dag som min kollega kom i en ostruken skjorta såkunde jag inte låta bli att rycka honom lite i ärmen och fråga om frugan var på semester? Han blev generad, men jag är inte säker på om det var fór hans egen eller hans frus skull.
Jag har inget emot att ha en städhjälp, om omständigheterna är de rätta, vilket den inte är just nu. Vilket gör att jag sitter i fällan - ostrukna skjortor är mitt ansvar.
Tyvärr faller varken jag eller sambon för grupptrycket, skjortor stryks bara när det är absolut nödvändigt...
Roligt är att Jessica Koljonen på DN skriver lite om samma vånda.
Nej, jag kan nog aldrig ha förståelse för någon som blir lack på sin partner för att skjortan inte är struken. Om man har en anställd som har betalt för att utföra detta jobb och det inte blir gjort, då är det berättigat att bli irriterad. Dock tycker jag aldrig att man kan kräva av sin partner att skjortan ska vara struken.
Då är vi ju egentligen överens!
haha, jag har nog aldrig strukit en skjorta, är gift nästan trettio år och har tre söner :)
haha jag strök faktiskt min killes skjortor när jag var arbetslös o han jobbade ;) fast nu när vi båda jobbar tvättar jag inte ens hans tvätt :P (bara om jag inte fyller en maskin med min då kan lite av hans få slinka med så jag fyller upp maskinen)
Jag vet inte om jag hade klarat att bo utomlands. Jag hade nog gått på högvarv på grund av allt kulturkrockande. Men det är intressant det där med hur olika man kan se på saker och ting och hur mycket man tar för givet.
Och jag som gift kan förresten intyga att det inte blir någon skillnad i förhållandet på grund av vad som står på pappret. För i grund och botten är ju ett giftermål faktiskt bara ett juridiskt beslut.
Riktiga karlar stryker sina egna skjortor... oavsett land ;)
Åh så roligt och så jobbigt och så bra att du skriver om det här! Jag känner lite som om mitt huvud vill explodera när jag läser det, för här är det precis likadant. Jag vet inte hur många gånger som jag har sagt samma sak som du och fått samma förvånade blickar på mig. Det är svårt att leva i ett samhälle där allting är könsfördelat och där kvinnorna ses som objekt och hushållerska och männen som initiativtagande pengamaskiner.
Fast du är så mycket coolare än jag, Emma. Själv går jag i gång och går på högvarv när min stryka-skjort-vägran ifrågasätts.
Ps. Min sambo är argentinsk och stryker alla sina skjortor själv. Så det finns undantag :)
Vilken kulturskillnad! Och att det skulle förändra sig efter att man gift sig...eh. Nae. Man har en relation på papperet. Kärleken är densamma och tillhörigheten till varandra. Och man är fortfarande samma människa...Jag kan också förstå om den ena är hemma med extra hjälp, att han/hon tar hand om hushållet, men inte om man båda jobbar heltid. Många har det så här med, helt naturligt. Kanske sitter lite i mannens gener? Vad vet jag? hahahaha.
Fyrabarnsmor: Precis, det ar inget maste!
Emmelie: Det skulle jag ocksa kunna tanka mig att gora om jag var i samma sits. For att vara snall!
Viola: I borjan blev jag sa arg, sa arg. Blir det fortfarande ibland, men forsoker att halla mig lugn. Om man haller en sansad diskussion med manga sa kan en hel del forsta i alla fall lite hur jag tanker. Men inte alla. Kvinnorna har nere tycker dock att man sambo ar en fantastisk, underbar person som bade tvattar sina klader, diskar och delar pa stadningen... :-)
Marcus: Precis, eller valjer aktivt att inte gora det!
Lingonhjarta: Visst ar det bade roligt och skrammande att leva i en sadan kultur? Ibland blir jag sa vansinnigt arg, aven om det har lagt sig lite genom aren. Och folk blir sa forvanade! Men det ar samma har, kvinnor ar antingen Madonnor eller Horor... Och harligt att du har hittat en man som gar emot strommen, jag har insett mer och mer att det faktiskt ar valdigt svart for dem, att de ar starka!
Jelly: Precis, om man ar hemma - fine, det skulle funka for mig/min sambo ocksa. Men heltid? Man skulle ju stryka med pa kuppen!
Ah emma, bra sagt o tänkt!
För övrigt jag HAR tvättat ett helt gäng av min karls skjortor likaså HAR han botaniserat igenom min tvätthög, Strykjärnet är dock väl undangömt i en garderob för mycket enstaka tillfällen och om jag åker till Tanzania tar jag med mig Karln iklädd ostruket, ett mått av självdistans,diskussionsvilja,en dos öppenhet för kulturella skillnader, men STRYKJÄRNET får stanna hemm.
Anna: Hade jag en tvattmaskin sa skulle jag ocksa hjalpa till, men eftersom vi tvattar allt for hand...Jag haller fullstandigt med dig!
Det är intressant det där. Man tror att det är en sån jätteskillnad mellan kulturer, men fortfarande, år 2011 i Stockholm, Sverige, så får jag pikar om min mans skjorta är lite skrynklig när vi går på fest! Sweet lord, jag vet liksom inte ens var vi förvarar vårt strykjärn! :-D Allt som har med tvätt och stryk att göra sköter maken, undantaget om han ber mig, eller om det är jättestressigt inför nåt stort evenemang och jag ändå stryker nåt åt mig själv.
Jag fick en gång en tvätmaskin i present av min pappa. Medföljande kommentar var "Så att du kan se till att xxxx alltid har rena skjortor på jobbet"! :=O Behöver jag säga att jag kände mig lätt sårad? Sverige och svenskar är inte alltid så jämställda som vi gärna vill tro!
Nika: dar ser man! Jag har faktiskt inte stott pa det i Sverige (inte sa tydligt i alla fall), men det behover ju inte alls betyda att det inte existerar. Och kommentaren om skjortan...jag forstar att du blev sarad, det hade jag ocksa blivit! Vad svarar man pa det? 'ja, eller tvart om"? Man villnog garna tro att vi ar sa himla bra pa det har med jamstalldhet, men det ar nog inte helt sant...
Åh! Ännu ett mycket intressant inlägg..! (jag tar igen lite läsning i din blogg idag, uppifrån och ner :) )
Jag skulle nog, som Viola uttryckte det, "gå på högvarv av allt kulturkrockande" !! Huvva vad irriterad jag skulle vara och kanske till och med göra mig osams med folk :P
Mycket intressant! Jag undrar lite för mig själv om jag ens hade kunnat hantera det som du gör och inte bli sur...
Min pappa har alltid strukit mina skjortor/blusar och nu så är det min sambo som gör det. Så för mig känns det kanske extra konstigt då.
