Vredens tid av Stefan Tegenfalk
Jag skall börja med att nämna att jag är väldigt förtjust i deckare. Inte Clive Cussler-stuken (dock skall jag erkänna att jag aldrig har gett honom en ärlig chans, han kanske överraskar?) utan Agatha Christie, Denise Mina, Val McDermid-stuket. Allt från lik i biblioteket och smarta gummor med stickningar till helgalna seriemördare som jagar skolflickor med stämjärn och det får gärna finnas twitches and turns som förvirrar och förblindar. Ju mer desto bättre. Dock har jag blivit lite allergisk (okej, jag gör undantag, är det snyggt gjort så älskar jag det i alla fall) mot trötta upprepningar av samma koncept och läser därför vissa författare bara i mindre doser.
Därför hade jag nog lite fördomar kring Vredens tid, eftersom radarparet är en gammal intorkad polis med emotionella problem och en ung, begåvad praktikant, också med emotionella problem. Dock släppte det rätt fort eftersom deras relation känns mer avslappnat och naturligt än vad jag förväntade mig och jag sögs snabbt in i historien, även om de första 50 sidorna kändes lite som om författaren kände sig fram väldigt mycket, vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom det är en debut, men förutom just det så märks det inte av att Tegenfalk inte redan har en radda böcker bakom sig. Sedan är det full fart framåt och jag måste erkänna att jag sträckläste resten av boken.
En våg av mord löper genom Stockholm och förövarna tillhör alla en mycket ovanlig samhällsgrupp; de är alla anställda av Stockholms tingsrätt. Alla har samma symptom, de överfalls av en plötslig vrede och slår ihjäl den närmaste personen de kan hitta, i de flesta fall familjemedlemmar. Ingen av dem minns riktigt vad som har hänt efteråt, bara själva ilskan som kom till dem. Snart inser man att de har blivit drogade, men ingen av dem har några spår till vem det kan ha varit som gjorde det. Kriminalinspektör Walter Gröhn, äldre och ettrig, får i uppdrag att utreda det första mordet och till sin hjälp får han praktikanten Jonna de Brugge, ung och begåvad. Spåren de hittar hänger inte ihop och de blir allt mer förvånade över vad som kommer fram. När antalet mord växer så blir de dock utknuffade från utredningen, SÄK tar över och har sina egna teorier och då bestämmer de sig då för att fortsätta på egen hand, eftersom alla spår leder åt ett och samma håll. Men det är ett oväntat håll och inte ens säkert att det ens är vetenskapligt möjligt att deras misstankar stämmer…
Jag rycktes som sagt med i den här boken, jag gillar oväntade detaljer och har inga problem med att greppa handlingen och fokuset på en drog som väcker het, oförställd vrede. Hey, i princip alla härförare genom tiderna har haft sina egna metoder för att hetsa upp sina soldater och flertalet av dem med droger, så varför skulle det inte gå att framställa på kemisk väg? Borde i princip redan finnas, fråga FBI. Både Walter och Jonna, huvudkaraktärerna, funkar bra och deras samspel är underhållande. Jag känner dock en del för den medryckta Jörgen Blad, som både blir misshandlad, överkörd av både Jonna och Walter, samt kidnappad. Ibland är det inte lätt att vara grävande kvällstidningsjournalist.
När jag avslutade boken så sträckte jag mig direkt efter fortsättningen, vilket kändes oerhört skönt – det tar lite tid annars att få tag i fortsättningar i och med att jag bor lite väl långt borta och brukar få vänta i alla fall ett par veckor på att få tag i det jag söker.
Boken är ett recensionsexemplar från Massolit förlag.
