Emmas Bokhylla

Är det helt okej att bli arg, ledsen och besviken på en romankaraktär? Tycka att de är ena jäkla skitstövlar och fundera på hur man skulle tala om det för dem om man någonsin skulle träffas?

För just nu skulle jag väldigt gäarna vilja göra det. Jag har läst 200 sidor av de 454 sidorna i "We Were the Mulvaneys" av Joyce Carol Oates och den är jättebra. Kanon, kryper både in under huden och runt i bakhuduvet, jag kan inte riktigt släppa den. Jag har kommit till delen där familjen precis har börjat att falla i bitar.

Och jag kan inte låta bli att bli så besviken. Så fruktansvärt besviken. På Mor och Far Mulvaney. Som fram tills nu har framstått som kanonföräldrarna som alltid ställer upp, som alltid finns där, som alltid har sina barns bästa i fokus. Och det är ju det som boken handlar om, det visste jag ju redan från början. Sönderfallet av en Amerikansk kärnfamilj. Så det var ju solklart att det skulle komma. Men det gör alltid som ondast när de som verkar vara de bästa faller från sina höga hästar....

Jag förväntade mig kanske bara inte att det skulle göra så ont. För hur man kan svänga så kraftigt, så fort? Och hur kan man göra så mot sitt barn?

På framsidan av min upplaga står det;

"It's a book that
will break your 
heart, heal it, then
break it again"

Los Angeles Times

Det stämmer så väl. Nu är jag oerhört spänd över vad som skall hända näst, för jag har förstått att nu kommer det bara att gå utför för The Mulvaneys.....