Emmas Bokhylla

 

Marika King, bild från hennes blogg

 

Marika King slog igenom 2009 med boken Supernova, om unga Lisa som efter examen från Handels får drömjobbet på en prestigefylld konsultbyrå i centrala Stockholm och genom det hetsiga och uppskruvade tempot sakta går mot ett enda mål – rakt in i väggen. Numera bor Marika King med sin familj i Kinondoni, Dar es Salaam, Tanzania, där hon skriver på nästa bok om Lisa.

 

Jag har träffat henne och vi har pratat om författarskap, litteratur och om hur det är att bo i ett av världens fattigaste länder. Vi börjar med att prata om den vardag som vi båda delar här i Tanzania, hur det kan vara att vara den enda europén i hela kvarteret, hur man så småningom lär sig att anpassa sig till viss del, men att ständigt leva med vetskapen att om man så bodde här under resten av sitt liv, så skulle man fortfarande vara
”den där mzungon” (muzung=vit människa).

 

 

EB = Emmas Bokhylla

MK = Marika King

 

 

EB: Din bok Supernova slog väldigt stort när den kom ut, och behandlar ett väldigt aktuellt ämne, känslan av att sitta fast i ekorrhjulet och inte vilja, eller kunna, ta sig ut ur det när man borde. Tror du att det fenomenet är något som alltid har funnits eller är det något som kommit på senare år?

MK: Hm. Både och. På ett sätt är det ett välfärdsproblem, å andra sidan har det nog alltid funnits mer eller mindre. Som utbrändhet. Stressforskaren Alexander Perski pratar om att utbrändhet egentligen också alltid funnits men att det gått under olika namn. Runt förra sekelskiftet och den industriella revolutionen pratade man om ”neurasteni” eller ”svaga nerver”. Han menar att det kommer vissa faser i samhällets utveckling där stora förändringar sker, och att det skapar en slags grundstress i samhället. Just nu handlar det om informationssamhället och kanske också om ”valfrihetssamhället”. Vi har så otroligt många val vi måste ta ställning till hela tiden! Vilken tandkräm ska jag köpa, vilken klänning känns som ”jag”, i vilken utsträckning ska jag sopsortera och vart i hela världen vill jag nu bo?

 

 

EB: En stor del av Supernova känns självupplevt, stämmer det?

 

MK: I stora drag är det självupplevt, men det ska ju bli bra litteratur också. Jag hade två målsättningar med Supernova. Den första var att skriva en bok man skulle ha svårt att lägga ifrån sig, både för att den är spännande men också för att den berör. Den andra var att det skulle kännas genuint och nära – att läsaren skulle ”bli” Lisa. Och då ska ju helst allt kännas självupplevt. Jag läste en gång att om man skriver i Jag-form så tror alla att allt är sant oavsett vad man säger. Jag tror det ligger någonting i det, men tycker inte att det känns särskilt jobbigt.

 

 

EB: Vad läser du just nu?

 

MK: Jag läser en bok som heter ” The position”, som jag blev nyfiken på när jag besökte A Novel Idea (Som bloggen har nämnt tidigare här! Kommentar från EB). Jag plockade bara upp den och den lät intressant, jag tänkte att jag skulle ge den en chans. Det är rätt kul att göra så, bara plocka upp något och se vad det är. På så sätt får man många överraskningar. Fast jag har inte hunnit så långt i den ännu, hittills har den varit sådär. En annan bok som jag nyligen har läst är Isobel Hadley-Kamptz’ ”Jag går bara ut en stund”. Den var tidvis väldigt bra.

 

 

 

Marikas nya bokhylla, som jag blev lite avis på, så fin och så mycket plats! Men,
som sagt, min galna katt är ju fortfarande galen, så det kanske är bäst att behålla dem i garderoben...

 

 

EB: Hur ser din läsning ut om man tittar på indelningar? T.ex. manliga/kvinnliga/svenska/utländska författare?

 

MK: Jag läser mycket svensk litteratur och en stor anledning till det är att jag vill behålla det svenska språket. Eftersom min man är engelskspråkig så kan det annars bli lätt att jag pratar en mix av svenska-engelska-swahili. Så det är nog till 80% svenska författare och cirka 80% av alla är kvinnliga. Jag känner ofta att de tilltalar och är mer intressanta för mig än vad många manliga författare är. Men om jag läser en bok och den inte lyckas fånga mig efter cirka 50 sidor, då brukar jag lägga ner den och läsa något annat istället.

 

EB: Finns det någon författare/genre som du helst undviker?

 

MK: Jag får nog äta upp det här någon gång, men jag är inte så förtjust i deckare. Särskilt inte med manliga, halvalkoholiserade före detta poliser i huvudrollen.

 

 

EB: Har du några böcker som du har läst som du känner har lämnat spår som kommer att finnas livet ut?

 

MK: Ja, det har funnits olika författare i olika delar av livet. När jag var ung, tonårig glamrockartjej så var det mycket ryska poeter som hängde med i handväskan. Jag älskade Majakovskij! Även ” Brott och straff” gjorde stort intryck på mig. Och ” Stäppvargen” av Herman Hesse var extra speciell. Jag minns inte handlingen helt och hållet längre, det är nog dags för en omläsning snart, men jag minns att när jag läste den så gick det upp för mig att man faktiskt kan vara flera personer i en, att man inte måste välja bland sina drömmar och att det kan finnas rum för mycket i en enda person – även om det är till synes vitt skilda saker som poesi, Afrika, rock’n’roll, och business!

 

EB: Vad är det bästa och det sämsta med att bo i Tanzania istället för i Sverige?

 

MK: Livet i Sverige är helt klart mer intensivt i jämförelse med den avslappnade livsstilen i Tanzania, under förutsättningen att allt fungerar här. När saker och ting inte fungerar så kan det däremot vara oerhört stressande och frustrerande. I Sverige är saker och ting välorganiserade, går något sönder så finns det ett maskineri att vända sig till, det finns inte allt på samma sätt här. Pajar generatorn och det inte finns el så måste man se till att ordna det på egen hand, annars händer det inget. Och man får perspektiv på livet genom vardagen här i Tanzania! Saker som knappt ens är viktiga i Sverige, för att vi tar det för självklarheter, är på liv och död här. Till exempel så går 80 % av Tanzanias befolkning på nästan 39 miljoner människor aldrig till läkaren. I Sverige blir folk urförbannade om bussen är några minuter försenade… Man lär sig att tänka om. En sak som är trist är att jag missar en del i jobbet när jag bor här. Det är många saker som jag måste tacka nej till eftersom det inte finns möjlighet för mig att delta i dem. Och jag har inte lika nära kontakt med läsarna, det är något som jag verkligen kan sakna.

 

 

EB: Du skriver nu på din andra bok, en uppföljare om Lisa i Supernova, som nu har valt en annan bana än det hetsiga karriärlivet. Kommer vi att träffa Lisa i Afrika?

 

MK: Självklart tar Lisa sig vidare, annars blir det ju inte mycket till fortsättning, men var och hur är för tidigt att avslöja. Det kanske inte är helt bestämt ännu, eller så kanske det är det… Lisa som person och hennes personliga resa är ju det som är mest intressant, samtidigt som jag vill känna att jag förmedlar något, insikter som jag tycker är viktiga. Jag plockar av egna erfarenheter, broderar ut, lägger till och drar ifrån, så att det blir den en bra och spännande historia som också berör.

 

 

Marika visar sitt skrivschema där hon har lagt upp handlingen och händelser

 

EB: Och, avslutningsvis, om du just nu fick önska dig vad som helst, vad skulle det vara?

 

MK: Om jag bortser från önskan om fred på jorden och ett slut på världssvälten så skulle jag gärna se att mina böcker säljer bra, kanske till och med blir filmer, så att jag kan tjäna lite bättre på att skriva och känna mig trygg i det. Det vore fantastiskt!