Emmas Bokhylla

Det var någon bokbloggare, jag är inte säker på exakt vem, men tror att det skulle kunna vara Johanna L på Bokhora, som skrev att Sarah Dessens böcker egentligen inte handlar om något särskilt, men ändå så händer det så mycket. Det är en väldigt träffande beskrivning, måste jag säga, för i alla fall i den här boken så händer det massor, men egentligen så handlar det ”bara” (nej, inte så bara, jag vet) om Macy som hittar tillbaka till livet efter sin fars död. En ganska stillsam berättelse, med alldeles underbara karaktärer och jag föll som en fura. Jag förstår helt plötsligt varför bokbloggarna i kör lovsjunger Dessen.

Macys pappa dog i en hjärtattack under en joggingtur och nu, efter ett och ett halvt år, har hon fortfarande skuldkänslor för att det var just den morgonen som hon valde att ligga och dra sig i fem extra minuter istället för att följa med ut på turen direkt, istället hittar hon honom liggandes livlös på trottoaren och det finns inget de kan göra på sjukhuset. Macy har valt att dra sig in i sitt skal och lever ett extremt inrutat liv, mest bestående av extremt pluggande, hushållssysslor, assistera sin mor i hennes jobb som hussäljare, en och annan yoygaklass och lite umgänge med hyperintelligenta pojkvännen Jason.

När Jason åker på studieläger över sommaren och Macy blir ensam kvar i stan, med ett urtråkigt jobb på biblioteket där hon dessutom blir utmobbad av sina två kollegor så känner hon, någonstans inom sig, att något borde ändras. Hon dras motvilligt till en cateringfirma där det jobbar ungdomar som lever liv helt främmande för henne och när hon får jobb där så ändras hennes liv för alltid.

Det ligger så mycket under ytan i den här berättelsen, sådan man som läsare ser och känner av, och man får mycket sympatier för de välskrivna karaktärerna, man vill att det skall gå dem väl och stönar inombords när de får motgångar. Många av miljöerna är också sådana som jag skulle vilja krypa in i, stanna i eller återskapa här i verkligheten; jag har till exempel alltid drömt om en egen magisk trädgård, full av spännande skrymslen och knäppa statyer i alla vrår.

Dock blir jag ibland lite sur på Macy och speciellt hennes mamma, jag har lust att ställa mig och skrika till dem ” men så TALA med varandra” och jag har lust att knuffa Macy och säga att ” Herregud, du är ju nästan vuxen, stå upp för dig själv!” men jag har också förståelse för vad det är som har resulterat i att de inte pratar med varandra, varför det har låst sig.

Jag gillar egentligen inte indelningen ” ungdomsbok” och ”vuxenlitteratur” för jag tror att det begränsar många läsare som inte är villiga att hoppa över skaklarna till de olika kategorierna, vilket är väldans synd – det finns ju så mycket mer under djupet och bara för att jag snart är trettio så betyder inte det att jag helt plötsligt har tappat halva hjärnan och inte förmår att uppskatta sådant som är bra, bara för att det inte räknas till min ålderskategori, eller hur? Det här är en bok jag verkligen kan rekommendera, för gammal som ung, för den handlar om att kunna gå vidare i livet, något som berör oss alla.